Kortpredikan 23 april 2021
Apg 9: 1-20; Ps 117; Joh 6: 52-59
Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”. Hans ”mordlust” gör honom till redskap för samma ondska som trodde sig kunna besegra Herren när den fick honom dömd till lidande och död.
Men Herren tar honom i sin tjänst. Han har utvalt honom till sitt ”redskap”.
Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade Sauls liv. I fortsättningen skall han i stället bli sin Herres ”redskap”. Han är blind i tre dagar. Ananias förmedlar vad som väntar honom: ”Jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull”.
Händelsen på Damaskusvägen rymmer korsets mysterium. Ondskans planer kommer på skam och något nytt uppstår. Tre gånger berättar Lukas om den i Apostlagärningarna. Händelsen har präglat och präglar kyrkans både tro och liv.
Paulus har lärt kyrkan att hon är Kristi kropp. Var lärde han sig det? Sannolikt på Damaskusvägen. Rösten identifierar sig med de troende som förföljdes. Rösten frågar ju: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Det var kyrkan han förföljde. ”Jag är Jesus, den som du förföljer”.
Förföljelsen av de kristna rymmer kyrkans hemlighet och vittnesbörd.
Var blir lärjungarna så förenade med Jesus att han kan identifiera sig själv med dem?
Johannes låter Jesus ge svaret: ”Den som äter mitt kött och dricker mig blod förblir i mig och jag i honom.” Genom kommunionen blir kommunikanten det han/hon äter och dricker.
Och än mer. Genom deltagande i det eukaristiska offret dras kyrkan och kommunikanten in i sin Herres livsöde, präglat av hans påsk.
Vårt ”Amen” i eukaristins offer och kommunion är också ett ”Amen” till Guds vilja och plan med våra liv, inte minst när det liknar det som gällde för Paulus och martyrerna: ”Jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull”. Senare skall Paulus skriva: ”Såsom döende, men se vi lever”.
Kristi påsk fortsätter i hans lemmar, i hans kyrka, som sjunger, både i eukaristin och i lidandet:
”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi.”
pater Ingmar Svanteson
