Kortpredikan 23 april 2020
Apg 5: 27-33; Ps 34: 2, 9, 17-20; Joh 3: 31-36
”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är budskapet i Johannesevangeliet. Inför Sonen avgörs människans öde, och det börjar redan här i tiden.
Därför kan evangelisten också låta Jesus säga: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”.
”Guds vrede” är inte något känslotillstånd hos Gud. Men hans rättfärdighet kan inte blunda när människan handlar mot insedd sanning, när hon mot bättre vetande förnekar Gud och hans gärningar. Framför allt förnekelsen av den Gud har sänt.
Apostlarna tillämpar det konkret när de av Stora rådet förbjuds att vittna om vad de har sett: ”Man måste lyda Gud mer än människor”.
Normalt skulle apostlarna lyda översteprästerna. Men när dessa avvisar den Gud har sänt, har de själva förlorat sin auktoritet och apostlarna måste prioritera lydnaden för Gud.
De förkunnar och vittnar: Gud har upphöjt den korsfäste och gjort honom till ”hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder”. Den sanning de vittnar om vill förlåta och upprätta.
Samma tumregel, ”man måste lyda Gud mer än människor”, gäller i det egna samvetet. Ur de oordnade känslorna lyssnar människan fram sanningen, vägledd av Sanningens röst. Som vi hörde igår. ”Den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill”.
Psalm 34 tillämpar det i vardagen: ”Herren vänder sitt ansikte mot dem som gör det onda”, men ”är nära dem som har ett förkrossat hjärta”. Att följa Sanningen är att gå ödmjukhetens väg.
Den högmodige ser inte. Han vill inte se.
Den ödmjuke smakar Herrens godhet. – ”Den som tror på Sonen har evigt liv.”
”Man måste lyda Gud mer än människor.”
Tumregeln är oss given för att upprätta oss.
pater Ingmar Svanteson
