Kortpredikan 22 september 2021

Esr 9: 5-9; Tob 13: 2, 4, 6-8; Luk 9: 1-6

Efter den långa fångenskapen i Babylon hade Gud gripit in ge­nom den persiske kungen. Templet i Jerusalem var åter­upp­byggt, men i öv­­rigt var Guds lag bortglömd.

Esra, präst och skrift­lärd, blir för­färad över vad han ser. Han ber på sina knän: ”våra synder har vuxit oss över huvudet”.

Att templet byggts upp igen ser han dock som ett tecken. ”Gud har visat oss sin nåd, och vi har fått slå upp vårt tält på den­na heliga plats. Vår Gud har låtit oss se en ljusning, så att livet bör­jar återvända i vårt slaveri”.

När Jesus första gången skickar ut sina lärjungar att förkunna och bota, får de inte ta med sig varken ”stav eller påse, inte bröd eller pengar”. De är helt beroende av kraften i det uppdrag de har fått.

Kristi lärjungar är helt utlämnade åt sin Herre och det uppdrag han gett dem att utföra, att ”förkunna Guds rike och göra de sjuka friska”.

Varje skede och varje händelse i Guds folks historia har något att lära alla andra skeden. Vad har Esras bön att lära oss, han som såg hur bortglömd Herrens lag var bland folket?

Den som ser och bejakar det får se ”en ljusning”. ”I vårt sla­veri har Gud inte övergivit oss”.

Men det är bara på knä som vi ser ljusningen.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson