Kortpredikan 22 maj 2020

 Apg 18:9-18 Ps 47:2-7 Joh 16:20-23a –

Uppgiften i första läsningen om ståthållaren Gallio i Achaia ger oss historisk kunskap om när Paulus uppehöll sig i Ko­rinth, år 51/52. Evangeliet är ingen saga. Det har gått in i tiden, in i vår historia.

I evangeliet förvarnar Jesus lärjungarna om sin död. ”Ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.” Han jämför det med när en kvinna föder sitt barn.

Under de nio dagarna efter Himmelsfärden fram till Pingst ber Kyr­kan om Anden. Så att Kristi död och uppståndelse sker i hans Kyrka och i de troende. Så att Kyrkan och vi föds till det nya livet.  

När Paulus var i Korinth fick han höra: ”Var inte rädd… jag är med dig”.  

”Nu har också ni det svårt”, säger Jesus. Han liknar det vid föd­s­lo­våndor.

Det kräver uthållighet, men ger hopp. ”Uthållighet och fasthet ska­par hopp.” Hoppets språk är bö­nen.

”När hon har fött sitt barn, minns hon inte längre sina plågor i gläd­­jen över att en människa har fötts till världen.”

I varje eukaristi ber Kyrkan att Anden skall komma över de fram­burna gåvorna och över oss.

”O du helge Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”

                                                                                                           pater Ingmar Svanteson