Kortpredikan 22 juli 2022, S. Maria från Magdala

2 Kor 5: 14-17; Ps 63: 2-6; Joh 20: 1-2, 11-18

Maria från Mag­dala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon fin­ner den tom skyn­dar hon för att berätta det för apostlarna. Själv fortsät­ter hon att söka.

Hon gråter utanför graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Hon känner inte igen Jesus som står där. Hon tror det är trädgårds­vakten.

Jesus frågar varför hon gråter. Enligt Gregorius den store stäl­ler Jesus den frågan för att föröka hennes läng­tan, ”så att den sku­l­le flamma upp av brinnande kär­lek”. Han tillägger: ”Helig längtan växer nämligen ge­nom att inte genast nå sitt mål”.

Han tilltalar henne med hennes namn, ”Maria”, tecknet på att han kän­ner henne och älskar henne. ”Känn igen honom, som kän­­­ner igen dig”, säger Gregorius.

I hans blick och personliga tilltal upptäcker Maria inte bara sin äls­kade, utan också sig själv, sitt i Kristus nyskapade jag.

Bibeln berättar hur Gud kallar Mose, Abraham, Samuel… Om den go­de Herden står det att han ”ropar på sina får med deras namn”. Uppen­barelseboken berättar om den vita stenen, på vilken det namn står

”som ingen känner utom den som får det”.

Människan både kallas, görs rättfärdig och nyskapas genom detta till­tal.

Maria från Magdala blir apostlarnas apostel. Det djupast per­son­liga på­verkar och in­tegreras i kyrkans apostoliska tradition ”Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.”

Uppgiften fortsätter när lärjungen ser med ren blick på sin nästa, kal­lar henne vid namn och rentav får medverka till att locka fram hen­nes dju­pas­te identitet.

”Människan lever inte längre för sig själv, utan för honom som dog och uppväcktes för henne.”

                                                                                                             pater Ingmar Svanteson