Kortpredikan 22 januari 2019
Heb 6:10-20 Ps 111:1-2,4-5,9,10c Mark 2:23-28
När tron försvagas påverkar det också hoppet, och tålamodet. Vad hjälper det att vi en gång var ivriga, om vi inte håller ut ända till slutet?
Den som slutar ro mot strömmen och lägger händerna i knät driver med strömmen. (Cassianus)
Hebreerbrevet lyfter fram Abraham som föredöme i hoppets dygd. Det löfte han fått om en avkomma tycktes ju dröja över all rimlig tid. Paulus säger att Abraham ”hoppades när allt hopp var ute”.
Brevet påminner om hur Gud gick till väga när han gav sitt löfte till Abraham. Han inte bara lovade, verbalt, med ett ord. Han svor dessutom en ed för att ge ”två orubbliga utfästelser”. Därmed ger han oss ”en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss”.
Hoppet kallas ”vår själs ankare”. Bilden är inte direkt begriplig. Hoppets ankare kastas, inte i vattnet, utan in i himlen. Jesus är vårt hopp, han som blivit en ”evig överstepräst”. Han är redan ”innanför förhänget”, vid det slutliga målet. Att ta sin tillflykt till honom är att förankras i hoppet. Hoppet ger oss del av det vi hoppas på.
Det ger andra perspektiv på svårigheter här i tiden.
Det gäller också splittringen mellan de kristna. Bönen är det avgörande i ekumeniken. Bönen är hoppets språk.
Kyrkans erfarenhet vet att vi behöver öva oss i hoppet för att hålla det vid liv. ”Min Gud, jag hoppas på dig.” Psaltaren 42.
Vi gör det i varje eukaristi, i inskottet efter Fader vår, så att vi förblir ”trygga i all oro och förvirring, medan vi lever i hoppet om saligheten…”.
pater Ingmar Svanteson
