Kortpredikan 20 maj 2020
Paulus förkunnar evangeliet på areopagen i Athen, fyllt med altare och gudabilder. Dit sökte sig den kulturella eliten.
Han knyter skickligt an till deras intresse för ”religiösa ting”. Till en början får han deras öra. De förstår att Gud inte bor i tempel byggda av människohand. En av deras egna skalder har sagt: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.”
Men när han fortsätter och säger att människan nu måste omvända sig, och att alla skall dömas genom en man som har uppstått från de döda, då skiljer sig andarna. Det blev för ”kroppsligt” för den grekiska tanken och för närgånget för dem som bara är intresserade av att diskutera idéer och ”andlighet”.
Några gör sig lustiga. Andra vill höra mera.
Kroppslig uppståndelse och ”en dag då Gud skall döma världen med rättfärdighet”, är en anstöt för den högmodiga människan. Paulus lämnar dem och tycks i fortsättningen inte vilja förkunna annat än korset.
Det finns en gräns där fortsatt samtal fördunklar och förnekar tron att Gud har gripit in genom att bli något så kroppsligt som människa.
Det är den stora tragiken, en djävulens triumf och framför allt något djupt omänskligt. Ty det som alla kunde bejaka – ”I honom är det vi lever, rör oss och är till” – är vad Paulus själv förkunnar för dem som ”vill höra mera”. Paulus är både profet och mystiker. Bara ett citat: ”Av honom och genom honom och till honom är allting”.
Vi känner igen apostelns mystik i Jesu undervisning om trons högsta hemlighet, den heliga Treenigheten. Sonen är sanningen, sänd av Fadern. Anden för in i hela sanningen och leder till Fadern.
Där fullbordas och förverkligas den hedniska insikt som Paulus citerade på areopagen: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.
Vi firar det i varje eukaristi.
Låt oss be om urskiljningens ande, som visar när vi lyhört skall samtala och när vi skall tala profetiskt.
pater Ingmar Svanteson
