Kortpredikan 20 februari 2019
1 Mos 8:6-13,20-22 Ps 116:12-15,18-19 Mark 8:22-26
Berättelsen om Noas ark och syndafloden har föregångare i andra religioners berättelser, men den bibliska framställningen skiljer sig från dem.
Bibelns budskap är inte katastrof och undergång för ett syndigt släkte. I stället för blinda krafter skymtar den sanne Guden som förblir trofast, trots människans trolöshet.
Berättelsen om Noa i bibeln handlar inte om en förgången händelse. Den är giltig för alla tider. Den visar att Gud håller sitt folk ansvarigt för dess trolöshet, men som själv förblir trofast.
Noa är rättfärdig och utväljs som Guds redskap. Han och hans familj blir en bild för Guds vilja att skapa ett nytt folk. Guds trofasta barmhärtighet består, trots människans ondska.
Gud är inte en blint straffande Gud. När han straffar är det egentligen ”motvilligt”. Han vill inte människans undergång. Han vill att hon skall leva. Därför kallar han till omvändelse och nytt liv. Hans varningar har sin källa i hans barmhärtighet.
Människan ser inte detta på en gång, inte ens om hon vaknar till insikt om att synden inte är att leka med.
Hon liknar den blinde i Betsaida som stegvis får sina ögon öppnade. Först efter en andra handpåläggning av Jesus är han botad och ser allting klart.
Jesus Kristus är den nye Noa som stiger ner i syndens flod och uppstår till det nya livet. Ur hans uppståndelse och genom Anden byggs hans Kyrka.
De som döps in i hans död och uppståndelse, döps in i hans Kyrka som det nya förbundets ark.
De blir skyddade från de onda krafterna, men samtidigt kallade att vittna om den Herre som vill att alla människor skall komma till insikt om sanningen och därmed få leva i hoppet om en ny himmel och en ny jord.
pater Ingmar Svanteson
