Kortpredikan 2 september 2023, Vårfrumässa
1 Thess 4: 9-11; Ps 98: 1, 7-9; Matt 25: 14-30
Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Han hänvisar till sin herres förmenta stränghet, men den ursäkten håller knappast.
Hans herre kallar honom ”en slö och dålig tjänare”. Han gjorde inte ens det han kunde ha gjort. Det pund han fått var en ansenlig summa. Den summan hade kunnat förökas, om så bara genom att sätta in den på banken.
I Benedictus regel tas en markant hänsyn till de svaga. De som har ett tungt arbeta skall få hjälp. Omsorgen om de sjuka skall gå före allt annat.
Samtidigt sägs det att den som är sysslolös skall få ett arbete. Också de sjuka får en mild men tydlig maning att inte ”med överdrivna krav bedröva sina bröder som tjänar dem”.
I första läsningen förmanade Paulus de kristna i Thessalonike: ”Sätt en ära i att leva lugnt och stilla, sköt ert eget och arbeta med era händer”.
Alla skall bära fram vad de kan. Det är ABC i all gemenskap.
Paulus uppmanar dem att ”göra ännu mer”. Nu anar vi grundtanken med människans tillväxt och mognad i Kristus och hans kyrka.
Vi hörde samma intensitet i Jesu liknelse. Vägen beskrivs som en tillväxt i glädje. Målet är att få höra: ”Gå in till glädjen hos din Herre”.
Då har något kommit till som gör att människan kan säga: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”.
Maria ställde en saklig fråga när ängeln formulerade hennes kallelse: ”hur skall detta ske?”
Hon lyssnade på ängelns löfte om kraften som skulle komma över henne och sade: ”Må det ske med mig efter ditt ord”. Hon ställde hela sitt liv och alla sina pund till Herrens disposition.
Det är vad vi gör i varje mässa, när vi med tro och vilja säger ”Amen”, och tar emot den kraft vi behöver för att förbli på vägen till den fullkomliga glädjen.
pater Ingmar Svanteson
