Kortpredikan 2 juli 2022
Am 9: 11-15; Ps 85: 9, 11-14; Matt 9: 14-17
”Inte kan väl bröllopsgästerna sörja så länge brudgummen är hos dem.”
Det är en oerhört påstående. Hans lärjungar visste att i Skrifterna syftade ”brudgummen” på Gud själv, ”Herren, din Gud”, som tagit sitt folk som brud. Jesus är inte bara en profet.
Därför kan man inte hälla nytt vin i gamla vinsäckar. Inte bara lappa på det gamla. Brudgummen gör allting nytt. Allt förvandlas.
Vi vet det i teorin och har läst det i böcker. Men vi erfar det först när vi håller ut och väntar i mörkret.
Det gudomliga ljuset uppfattas av människan som mörker. Endast i svagheten kan Gud gjuta sin kraft. Endast den ödmjuke kan upphöjas.
Redan profeterna har antytt det radikalt nya. Det nya är närvarande, men fördolt redan i det gamla. Profeten Amos låter Gud säga. ”Jag skall då plantera dem i deras eget land.”
Människans ”eget land” är det hon är skapad för att leva i. Hon får dricka av vinet från de vingårdar hon själv har planterat och äta fruktan av de trädgårdar hon själv har anlagt – men nu genom nåden.
”Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande.”
Vi ser det hos Maria och firar det i den heliga eukaristin.
”Inte kan väl bröllopsgästerna sörja när brudgummen är hos dem.”
pater Ingmar Svanteson
