Kortpredikan 2 augusti 2019, S. Katarina av Vadstena, jungfru

3 Mos 23:1,4-11,15-16, 27 34b-37; Ps 81:3-6b,10-11b; Matt 13:54-58

Judarnas högtider hade sitt ursprung i fester som herdar och åkerbrukare firade. De fylldes med nytt inne­håll när Gud befriat folket ur Egypten och in­gick förbund med dem. De största var pås­ken, veckohögtiden, som blev vår pingst, och löv­hyddohög­tiden på hösten.

Detta i sin tur når sin fullbordan när kyrkan firar dem som Kristus-­ och helgonfester och kyrkans heliga år växer fram, det som präg­lat och för­skönat hela den omgivande kulturen.

I kol­lekt­bönen på den heliga Katarinas dag hör vi: ”Din kyrka glä­der sig, Herre, över skönheten i den saliga Katarinas liv”. Den skönheten gäller också hennes liturgi och högtider.

Folket i Jesu hemstad förundrades över Jesu vis­dom och un­der­verk. Hans ord och handlingar utstrå­lade skönhet. Men de hade svårt att se och för­stå. För dem var Jesus fortfarande ba­ra ”snic­­­­ka­­­­­rens son”.

Inkarnationen både uppenbarar och döljer, beroende på tron. Inte ens skönhet hjäl­per den som inte tror. Jesus säger: ”de ville inte tro”.

Kyrkan har den svåra uppgiften att både värna om skönheten och att förkunna tron. Inte minst i liturgin. Tumregeln är ”ädel enkelhet”. Det sköna är inget självändamål. Skönheten står i ödmjuk tjänst åt sanningen.

Det gäller hela livet. Det var Katarinas liv som kallades skönt. Skönhetens källa är den ödmjuke Kristus.

Vi gläder oss, sträcker oss efter den och firar den i den heliga eukaristin.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson