Kortpredikan 18 juni 2020

Syr 48: 1-4; Ps 97: 1-7; Matt 6: 7-15

Elia var den glödande profeten. Hans ord flammade som en fack­la, dömande, luttrande och renande. Vad skulle han säga idag?

Men han fick lära sig att Gud också bod­de i den ”sak­ta susning­en”. Den vise Syrak säger att Elia skall ”mildra vreden in­nan den blossar upp och vända faderns hjärta till hans son”, ett ord som också möter hos pro­feten Ma­laki (4:6) och om Johannes Döpa­ren (Luk 1:17).

Det är vad som sker i den bön som Jesus lär sina lärjungar.

Redan tilltalet, ”Fader vår”, förvandlar bedjaren från räddhågad slav eller stressad lönearbetare till ett älskat barn. Resten är väg­visning för att förbli i det bar­naskapet.

Jesus lär oss att först be om det viktigaste, att Guds namn skall hållas heligt, att hans rike må komma, med början i det egna hjär­­tat, att hans vilja skall följas i varje steg vi tar.

”Vårt dagliga bröd” – tidiga fäder förstod det som det ”överna­tur­liga” brödet, den andliga näring ur Guds ord och den heliga euka­ristin som vi dagligen behöver för att förbli det vi är.

Bönen om förlåtelse påminner barnet om skyldigheten att själv för­­låta de egna syskonen.

Slutbönen påminner om att vi varje dag kan förlora målet ur sikte och fångas av det onda.

Kyrkan ber Fader vår i varje eukaristi. Fader vår är själv en slags eu­ka­ristisk bön, som ju kulminerar i tacksägelse.

Också Fader vår slutar i tacksägelse: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet”. Amen

                                                                                                               pater Ingmar Svanteson