Kortpredikan 18 augusti 2022
Hes 36: 23-28; Ps 51: 12-15, 18-19; Matt 22: 1-14
”Mitt namn har blivit vanärat bland folken.”
Profeten Hesekiel formulerar det som hände när folket fördes bort i den babyloniska fångenskapen. Det var en följd av avfall från förbundet. Det upprepas varje gång kyrkan gifter sig med tidsandan. Då blir hon snabbt änka och föraktas sedan av den värld som lockat henne.
Men det världen inte vet är att domen över det avfallna folket inte är Guds sista ord. Han vill på nytt ”bevisa sig helig inför deras ögon”.
Han skall stänka rent vatten på dem och rena folket från alla deras synder och avgudar. Han vill ge det ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i deras bröst. ”Ni skall vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.”
I evangeliet befinner vi oss i det Nya Förbundet. Den stad som i liknelsen bränns ner, måste syfta på Jerusalems förstörelse år 70. Kanske skrev Matteus detta på sin ålders höst.
Alla inbjuds, ”onda och goda”. Nåden är gratis, men den måste tas emot. Att sakna bröllopskläder är att höra men inte göra Guds vilja.
Ändå är det inte omöjliga krav. Det Herren frågar efter är samtidigt frukten av den nåd han ger. Gud begär inte något som han inte samtidigt ger sin nåd till. Bröllopskläderna är en symbol för Andens frukter, de goda gärningarna.
Därför ber vi att Anden skall komma över gåvorna på altaret och i det egna hjärtat. Det är bara genom Herrens Ande som vi kan bära fram ett offer som behagar Gud.
Men det är just det som Herren lovade genom sin profet. ”Jag skall låta min Ande komma i ert bröst och göra så, att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och gör efter dem.”
”Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.”
pater Ingmar Svanteson
