Kortpredikan 18 april 2020
Apg 4: 13-21; Ps 118: 1, 14-21; Mark 16: 9-15
De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon i ”det namnet”.
De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom”.
Först en vädjan till eftertanke. ”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt inte får stoppas med yttre makt. Det förnedrar människan och skadar hela samhällsgemenskapen. Något i människan vet att hon bär på en inre värdighet, ett samvete som inte får kränkas.
Det utesluter inte att samhället måste utöva makt. Främst för att begränsa och förhindra orätt och övervåld. Men makten är underordnad sanningen och rätten, det katolsk tradition kallar ”den naturliga lagen”. När makten sätter sig över rätten skadar den alla inblandade och förlorar därmed sin egen auktoritet.
Apostlarna sätter teologiska ord på det och säger att man måste lyda Gud mer än människor. Men varje människa kan förstå det. FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna har sin inspiration av vad Petrus och Johannes formulerade.
Jesus är den inkarnerade sanningen. Sanningen äger också all makt. ”Mig är given all makt och himlen och på jorden.”
Men som människa avstod han från politisk makt. Sanningen vädjar till det samvete och den frihet som Gud har gett människan.
Sanningen skall ”förkunnas för hela skapelsen”.
På den yttersta dagen skall Sanningen fälla sin dom.
Då skall det klargöras vem som bejakade Sanningen och vem som avvisade den.
pater Ingmar Svanteson
