Kortpredikan 17 oktober 2022, S. Ignatius av Antiochia, biskop och martyr
Ef 2: 1-10; Ps 100; Luk 12: 13-21
Om vi låter blicken glida över texterna denna Ignatius dag, och tar med också Ignatius brev till de kristna i Rom på vägen till martyriet, ser vi två helt olika slags människor.
En grupp är efesierna före sin omvändelse. De följer sina begär och handlar som kroppen och de egna tankarna vill.
Den andra, Ignatius, vill bli mald mellan vilddjurens tänder för att bli ett rent Kristi bröd.
Den rike mannen i evangeliet vill bygga större lador för att kunna vila, äta, dricka och roa sig.
Den andra, Ignatius, vädjar till de kristna i Rom att inte hindra hans martyrium.
Men det handlar inte om två olika slags människor, utan om en förvandling.
Paulus beskriver förvandlingen i teologiska ord.
Ignatius berättar om hur han erfar den.
Paulus förklarar. ”Av nåd är ni frälsta, inte av er själva, Guds gåva är det.” ”Det beror inte på gärningar.”
Ändå är det just gärningar som växer fram, ”goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.”
Den erfarenhet och inre känsla som Ignatius beskriver har en lätthet över sig, en skönhet som övertygar mer än ord.
Jag tänker på en gammal liberalteolog som tvivlade på det viktigaste i tron – men inför Ignatius sträckte han vapen.
Paulus teologi behövs, men Ignatius övertygar.
Det är ingen ”renlärig” fanatiker som talar, det är en befriad och förvandlad människa.
Ignatius vittnar om ”ett levande och talande vatten inom sig som säger från hans inre: ’Kom till Fadern’”.
pater Ingmar Svanteson
