Kortpredikan 16 augusti 2022, S. Brynolf av Skara, biskop
Hes 28: 1-10; 5 Mos 32: 26-28, 30, 35c-36b; Matt 19: 23-30
Profeten Hesekiel låter domen falla över de olika rikena runt Israel under 500-talet f. Kr. I dagens läsning gäller det Tyros, den fenikiska kuststaden i södra Libanon som samlat på sig stora rikedomar, men har drabbats av högmod.
Fursten i Tyrus sade: ”Jag är en gud”. Ingen säger så med ord idag, men den som själv är sin egen högsta auktoritet och den som styrs av egenviljan säger det i praktiken.
Högmodet förstör alla andra dygder. Andra dygder förstörs av sin motsats, renheten av otukten, mildheten av vreden, etcetera, men högmodet påverkar och förstör alla dygder.
Därför kan Benedictus säga att ödmjukhetens första steg är lydnad utan dröjsmål. Ödmjukhet är något mera än en moralisk dygd. Den rör hela vårt liv.
I den tidiga kyrkan var ödmjukheten det grundläggande i efterföljelsen.
Efterföljelsen av honom som blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika.
Ödmjukhet är något så stort att vi inte kan fatta den. Vi märker det tydligast när vi förlorat den. Olika laster tar över. Glädjen och frimodigheten försvinner. Ödmjukhet är en färskvara.
Vägen tillbaka heter bön. ”Kom tillbaka, Herre, rädda min själ.”
Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
pater Ingmar Svanteson