Kortpredikan 16 april 2021
Apg 5: 34-42; Ps 27: 1, 4, 13-14; Joh 6: 1-15
Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, säger han. Han hänvisar till tidigare fanatiska uppror, som gått under efter en tid. Kanske fick Saulus, som var uppfostrad vid Gamaliels fötter, höra detta råd, men han lär knappast ha lyssnat – då.
Stora rådet, särskilt saddukeerna, låter sig gripas av ursinne över apostlarnas vittnesbörd, medan fariseen Gamaliel resonerar klokt och förnuftigt: ”Om detta är människors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.
Förnuftet räcker ett gott stycke, men inte ända fram.
Tron behövs. Vi ser det när apostlarna gläder sig över att ha fått förnedras för Jesu namns skull. Genom Kristi påsk vet de att detta är vägen till Fadern.
Tron behövs också när vi hör om brödundret.[1]
Att de hungriga fick bröd kan var och en glädjas över. Men Johannes kallar brödundret ett ”tecken”. Han påminner också om att brödundret skedde strax före påskhögtiden.
Vi som genom påsken har ”sett i facit” vet att brödundret pekar mot den heliga eukaristin, ”trons och påskens sakrament”.
Likväl kommer också vi i situationer som upprör och kanske väcker ursinne. Detta följs, som den bittra erfarenheten vet, av uppgivenhet och tomhet.
Gamaliels råd räcker ett första stycke: ”Tänk er för”.
I handling ger oss Jesus ännu ett råd. Det står att han ”drog sig undan till berget igen, i ensamhet”.
Den ensamheten rymmer hans innersta hemlighet, vägen till och gemenskapen med Fadern.
Vi behöver renas och luttras för att upptäcka skillnaden mellan egna ”påfund och verk” och det som är ”från Gud”.
I den heliga eukaristin, tydligast i den första eukaristiska bönen, följer vi Jesus in i hans ”ensamhet”, hans överlåtelse och offer, som för till Fadern.
pater Ingmar Svanteson
[1] Under åtta dagar låter kyrkan oss under vardagsmässorna lyssna till Johannes sjätte kapitel, allt i påskens ljus.
