Kortpredikan 15 mars 2023
5 Mos 4: 1, 5-9; Ps 147: 12-13, 15-16, 19-20; Matt 5: 17-19
”Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?”
Vi vet det i teorin, men behöver hjälp för att förstå det i hjärtat. Därför ges maningen: ”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.”
Mose manar folket att inte glömma att Herren förde dem ut ur slaveriet i Egypten och sedan ingick förbund med dem på Sinai. När de glömmer förlorar de också kraften att hålla ut i motgångar och lockas av de tomma avgudarna.
Också det nya förbundets folk har lätt att glömma. I motgångar glömmer vi alla gånger Herren har bistått oss. I framgångar blir vi lätt naiva och glömmer att vi också då måste fortsätta att be för att hålla oss vakna. Inte minst då, säger munkfäderna. I motgången är bönen naturlig. I framgången behöver vi påminnas.
I goda dagar, tänk på de onda. I onda dagar, glöm inte de goda.
Lectio,vi läser Guds ord[1], långsamt, eftertänksamt. Meditatio, vi låter orden prägla våra tankar. Oratio,orden blir bön. Contemplatio,vi inser, om Gud vill ser vi, åtminstone skymtar.
Samma mönster finns i den heliga eukaristin, källa och höjdpunkt till både läsning och hela livet. ”Så ofta ni gör det, gör det till min åminnelse.” Påminnelsen fortsätter i hjärtats bön.
”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.”
”Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?”
pater Ingmar Svanteson
[1] Femte Moseboken är klassisk läsning under fastetiden.
