Kortpredikan 15 april 2020
Apg 3: 1-10; Ps 105: 1-4, 6-9; Luk 24: 13-25
När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna porten fäster de sin blick på honom och säger: ”Se på oss!”
Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för undret.
Normalt gör inte ens Gud under med den människa som är frånvarande eller saknar hopp.
De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De märkte inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvikna över att det inte hade gått som de tänkt sig. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”
De möts av en mild men tydlig förebråelse: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta?”
”Med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”.
När han sedan bryter brödet öppnas deras ögon och de känner igen honom.
Men de måste tas ut ur sin egen förblindelse för att kunna se. Det är när han utlägger skrifterna för dem, som deras hjärtan blir brinnande och deras ögon beredda.
Kyrkan har tagit emot detta som ett mönster. Varje sakrament föregås av en Ordets liturgi. För att göra våra hjärtan brinnande, av förväntan.
Någon har använt uttrycket ”logoterapi”, terapi genom logos, Ordet. Att läsa Guds ord för att lyftas ur bedrövelse och egen begränsning.
Som om skrifterna sade det Petrus och Johannes sade till den lame: ”Se på oss!”
Skrifterna fortsätter att säga vad den lame fick höra: ”I nasarén Jesu Krist i namn: stig upp och gå!”
Eller vad de två fick erfara när han bröt brödet: ”Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom”.
pater Ingmar Svanteson
