Kortpredikan 14 januari 2020
1 Sam 1: 9-20; 1 Sam 2: 1, 4-8d (Resp.ps); Mark 1: 14-20
In sin nöd utgjuter Hanna sin själ för Herren och ber om en son. Men hon gör också något mera. Hon lovar att ge sonen tillbaka till Herren för hela hans liv.
Prästen Eli går i god för att Herren skall bönhöra henne. ”Gå i frid. Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.”
Hanna går sin väg, ”fick sig mat och såg inte längre så sorgsen ut”. Gud hör hennes bön och hon ger pojken namnet Samuel, en anspelning på verbet ’be om’.
I evangeliet hör vi hur Jesus befriar en man som plågades av en oren ande. Folket förundras: ”En ny undervisning med makt bakom orden!”
Genom sin bön och sitt löfte har Hanna del i samma gudomliga makt. Hanna befrias från sin bedrövelse och prisar Herren.
Den lovsång Hanna stämmer upp känner vi igen i Marias lovsång: ”Min själ prisar Herrens storhet”. Maria visste säkert att Hanna hade sjungit: ”Mitt hjärta jublar över Herren, jag gläder mig över din hjälp.” Hannas lovsång fortsätter och fullbordas i Marias.
Maria gjorde som Hanna. Hon överlämnade sin son och sig själv åt Guds plan och vilja. ”Må det ske med mig som du har sagt.”
Kyrkan praktiserar det i varje eukaristi. Hon ber om den största gåva av alla, men lovar också att ge den tillbaka, att ställa sig själv till Herrens förfogande och vittna om hans makt.
Eukaristin är både kommunion och offer, både gåva och överlåtelse.
Gåvan förvandlar oss, så att vi kan bära fram ett välbehagligt offer. ”Till dig, ärans och härlighetens Gud, frambär vi av de gåvor du själv har givit.”
I Hannas och Marias efterföljd.
pater Ingmar Svanteson
