Kortpredikan 14 januari 2019
Heb 1:1-6; Ps 97:1,2b,6,7c,9; Mark 1:14-20
Hebreerbrevet, som vi skall följa fyra veckor under vardagarna, har inte främst karaktär av brev till en konkret församling. Det ger allmän trosundervisning och förmaning till kristna som hotas av troströtthet och risken för avfall.
Författaren säger att vi lever i ”denna tidens slut”. Orsaken är att Gud har sagt sitt slutliga ord genom att tala till oss genom sin Son, genom vilken han har skapat världen, men också renat den. Sonen skall också ”ärva allting”.
Budskapet begrundas med Guds ord. Gamla Förbundets texter antyder denne Son, som är förmer än alla änglar. Vi hörde det under julnatten. ”Alla Guds änglar skall hylla honom”.
Origenes skall senare bekräfta denna grundregel: "Om redan Paulus menar att auktoriteten i hans ord får kraft bara om han visar att det redan står skrivet i lagen och hos profeterna, hur mycket mera måste inte vi obetydliga betänka, att inte framföra egna tankar, utan den helige Andes lära”.
Evangelisten Markus återger kortfattat hur Jesus förkunnar samma ”slutliga” budskap: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
Den yttersta tiden kräver motsvarande ”slutliga” reaktion, både i tro och handling.
De först kallade lärjungarna hörde detta Ord, lämnade allt och följde honom.
Den troströtte har slutat höra på Guds ord som Guds slutliga ord.
”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning”, säger den helige Benedictus, ”lyssna med hjärtats öra, tag villigt emot och fullfölj den i handling”.
pater Ingmar Svanteson
