Kortpredikan 13 maj 2020
Apg 15: 1-6; Ps 12: 1-5; Joh 15: 1-8
“Ständiga uppträden och diskussioner.” Frågan om omskärelsen var djupt kontroversiell. Paulus och Barnabas stod mot de fariseer som hävdade att Mose lag också gällde hedningar som kommit till tro. Många judar hade gått i döden för att de försvarat omskärelsen. Mot dem står den tidigare fariséen Paulus. Splittring hotar den unga kyrkan.
Det är märkligt med vilken självklarhet man skickar frågan vidare till “apostlarna och de äldste i Jerusalem”. Också Paulus är beredd att underordna sig. Det finns frågor där enheten inte får gå förlorad. Då söker man sig till ursprunget och till dem som var de närmaste vittnena. Förloras kontakten med upptakt och ursprung utlämnas man till godtycke, egna idéer och – splittring.
Något liknande gäller frågan hur vi som kristna och kyrka skall bära frukt. Vår egen tid är fylld av förslag om hur kyrkan skall förnyas och reformeras och det kristna livet göras mera attraktivt för den “moderna människan”. Mycket är bara dumt, men annat kan vara väl genomtänkt. Ändå är det oftast fåfängt.
Jesu eget svar är oerhört enkelt: “Om någon är kvar i mig och jag i honom, bär han rik frukt”.
Alternativet liknar han vid avbrutna grenar, som vissnar och bränns upp. Även om en avbruten gren kan bära frukt en viss tid är dess öde beseglat. Själv kallar han sig inte vilken vinstock som helst, utan “den sanna vinstocken”.
Det är inte något “mystiskt”. Varje gren måste beskäras och ansas för att bära mera frukt. Det är den dagliga kampen. Men de erfarna lär oss att askes inte är något självändamål. Mödan och bönen måste till, men för att bereda mark.
Det är inte trolleri. Om “mina ord blir kvar i er”, säger han. Hans ord, förmedlade av den apostoliska kyrkan, lär oss att när någon bär frukt är det alltid en gåva.
Den som ser bilden om vinstocken och grenarna känner igen den i Kyrkans heliga eukaristi.
pater Ingmar Svanteson
