Kortpredikan 13 juni 2019, S. Antonius av Padua (d.1231), präst och kyrkolärare

2 Kor 3:15-4:1, 3-6; Ps 85:9ab-14; Matt 5:20-26

Den helige Antonius ville ge sitt liv som martyr, men blev lärare och folkpredikant. Han avslöjade sin tids irrlärare och kallades ”here­tikernas hammare”. Numera letar han reda på bort­tappade saker.

Till det människan tappat bort och förlorat hör synförmågan. Hon ser inte det hon är ska­pad att se, ”Herrens härlighet”.

När hon återfår sin synförmåga blir hon inte bara seende, utan också lysande. Hon ”förvandlas och förhärligas” av det hon ser. Aposteln kallar det ”frihet”. 

Det ljuset sprider sig och är källan till all evangelisation. ”Kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”.

Det som hindrar människan att se kallar aposteln för en ”slöja över hjärtat”. Människan ser inte med ögonen om hon inte ser med hjärtat.  

Cassianus säger att vre­de och dömande tankar förblindar. Sådant sitter inte i ögonen utan i hjärtat. Bönen blir omöjlig.

Blindheten binder och fängslar. Motsatsen till frihet. Ing­en slipper ur detta fängelse innan hon ”betalt till sista ö­ret”. Ordet antyder skärsel­dens luttring. Väl att skilja från ”helvetets eld”.

Slöjan tas bort när människan ”vänder sig till Herren”. Det måste ske i varje ny situation, för att vi skall förbli seende.

För att vi skall se och förvandlas av honom, och till honom som vi ser.

”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson