Kortpredikan 13 augusti 2022, S. Maximos Confessor, munk o martyr
Hes 18: 1-10, 13b, 30-32; Ps 51: 12-17; Matt 19: 13-15
Är människan i stånd att byta kurs och bryta med överträdelser och ovanor? Är hon inte ett hjälplöst offer, styrd av arv och miljö? Är hon inte ett barn, totalt beroende av att någon ger henne det hon behöver? Att Jesus välsignar barnen tycks peka i den riktningen.
Frågan har följt kyrkan från början. Både frågan om människans frihet och frågan vilken roll nåden spelar.
På 600-talet ifrågasattes om Kristus hade en äkta mänsklig vilja (monoteletismen). Kejsaren stödde dem som menade att Kristus bara hade en gudomlig vilja.
Munken Maximos Confessor blev martyr för sin övertygelse att Kristus också hade en äkta mänsklig vilja. Utan den hade han inte delat våra mänskliga villkor. Med denna vilja överlät han sig i Getsemane åt Faderns gudomliga vilja. ”Om jag måste tömma denna bägare, så låt din vilja ske.”
Endast så kan han vara ett verkligt föredöme. Samtidigt ger hans nåd det stöd som vår vilja behöver. Människan ber med sin vilja: ”Ske din vilja.”
Det sker i varje eukaristi, när människan säger sitt ”Amen” till den nåd hon tar emot.
För Maximos är människan en medlare mellan Skaparen och det skapade. Hon och kyrkan dras in i det han kallar den kosmiska liturgin. En grandios vision av tillvarons innersta väsen.
Guds härlighet kan skymtas av dem som överlåter sig åt Guds vilja. Gud har blivit verklig människa, för att göra henne delaktig av gudomlig härlighet.
I evangeliet vill lärjungarna hindra barnen att komma till Jesus. Kyrkan har använt ordet som skäl för att också barnen kan döpas och höra till Kyrkans gemenskap. Nåden är alltid gratis.
Bredvid nåden är viljan väldigt liten, som ett barn. Ändå frågar Herren efter den.
Det gör han eftersom han älskar oss och vill frigöra och fullkomna kärleken hos människan. Först när hon använder sin vilja upptäcker hon sitt totala beroende av nåden.
pater Ingmar Svanteson