Kortpredikan 12 mars 2020
Jer 17: 5-10; Ps 1: 1-4, 6; Luk 16: 19-31
Kan man lita på människor?
Det tycks rimligt och låter ”kristligt”, men både Skrift, Tradition och Kyrkans erfarenhet varnar för det. Profeten säger att det vilar en förbannelse över ”den som förtröstar på människor”. Vår ”gränslösa” kultur utgör dessutom en lukrativ marknad för självutnämnda vägledare.
Många har blivit djupt besvikna genom en naiv tro på människans ”moraliska godhet”. Jeremia kallar hjärtat ”ett falskt och fördärvat ting. Vem kan förstå det?”
Det finns dessutom en lockelse i att anförtro sig åt den som verkar trovärdig. Visheten varnar. Anförtro dig inte åt någon utan att först ha prövat vederbörande!
Jeremia liknar den som förtröstar på människor vid ”en torr buske på hedmarken”. En bister bild för den som fastnar i bittert människoförakt.
Mot det ställer profeten den människa som ”förtröstar på Herren”. Denne liknas vid ett träd ”planerat vid vatten”, vars löv aldrig vissnar och som bär frukt i rätt tid.
Indirekt säger profeten något stort om människan. Det är under hennes värdighet att vägledas av något mindre än sanningen. Både i trosfrågor och i det dagliga livet.
Evangeliet om den rike mannen och den fattige Lasaros landar i samma vägledning.
Det svar den rike mannen får av Abraham visar vad som gäller för alla: Att lyssna till ”Mose och profeterna”. Det är Guds ord, utlagt och tillämpat av hans heliga Kyrka. Som regel behövs också en pålitlig personlig vägledare.
Munkarna läste Psaltaren för att stärkas i sin förtröstan. Första psalmen är en slags portal hela Psaltaren: ”Salig är den som har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt”.
Det ger steg för steg klarsyn både i tron och i det dagliga umgänget med människor.
Vi firar den heliga eukaristin av samma skäl, för att växa i förtröstan.
Vi inte bara får hjälp att förtrösta på Herren, vi får Herren till vår förtröstan och hans Ande som vägledare.
pater Ingmar Svanteson
