Kortpredikan 12 juni 2020, S. Eskil, biskop och martyr
1 Kung 19: 9a, 11-16; Ps 27: 7-9, 13-14; Matt 5: 27-32
Den helige Eskil hade först framgång genom sin predikan i Sörmland – under 1000-talet. Kungen antog den kristna tron. Men hans efterträdare ville återinföra de hedniska offren. Eskil försvarade tron och stenades till döds av de rasande hedningarna. Han blev Sörmlands apostel och gav namn åt staden Eskilstuna.
Ett liknande mönster ser vi med profeten Elia. Baalsprofeterna var besegrade, men han måste fly från drottning Isébel ända till Guds berg Horeb. Han stannar i en grotta över natten. Något mera måste ske med honom.
Den väldige profeten får erfara Guds storhet och styrka, men inte i stormen, jordbävningen eller elden, utan i den ”sakta susningen”.
Elia döljer sitt ansikte. Han är ensam inför den Ende.
Som Benedictus i grottan i Subiaco, där han ”bodde hos sig själv inför den Högstes ansikte”. Där sker det avgörande. ”Var stilla inför Herren och förbida honom.”
”Ditt ansikte, Herre, söker jag, dölj inte ditt ansikte. Hoppas på Herren, var frimodig och oförfärad i ditt hjärta, ja, hoppas på Herren.”
pater Ingmar Svanteson
