Kortpredikan 12 december 2020

Syr 48: 1-4,9-11; Ps 80: 2ac,3b,15-16,18-19; Matt 17: 10-13

Profeten Elia förskräcker och fascinerar.

Han är ”den glödande profeten”, som höll him­len stängd, avslöja­de de falska profeterna och genom sin bön lät elden för­tära det of­fer han frambar.

Han dog inte utan fördes direkt till himlen ”i en flammande storm­­­by, i en vagn dragen av eldhästar”. Därför väntade man också att ”Elia först måste kom­ma” för att förbereda Messias slutliga ankomst.

Jesus ger dem delvis rätt, men hänvisar till Johannes Döparen, ”Elia har redan kommit”.

De väldiga gestalterna och händelserna är förberedelser, skugg­bil­der för den verklighet som skall uppenbaras.

Kyrkan låter oss fira dem i adventstiden, som därmed vi­sar vad all tid är, vän­tan på sin egen fullbordan. Det är därför advent väc­ker en sådan förväntansfull glädje. Vi ”känner igen” våra mänsk­liga grundvill­kor under advents­tiden. Vi står på tröskeln.

Diktarens ord om våren, ”Intet är som väntans tider”, gäller än mer om advent. Själva väntan ger oss all den försmak som vi är i stånd att tillgodogöra oss här i tiden. Varken mer eller mindre.

Det gäller också den heliga eukaristin, förebådad av profeterna.

Profeten Elias offer inför baalsprofeterna och allt folket ”förtärdes” på altaret. Jesu Kristi offer av sig själv bärs av kyrkan fram på al­taret och tas emot av Fa­dern som det ”evigt gällande” offret.

Kommunikanten skulle se, om hon hade trons hela klarsyn, att han förs ända in i himlen, ”i en flammande stormby, i en vagn dragen av eldhästar”.

Men ”till dess han återkommer i härlighet” måste vi be: ”Låt ljuset av Guds härlighet gå upp i våra hjärtan och nattens mörker sking­­ras, så att din Son vid sin återkomst finner oss vara ljusets och dagens barn” (kollektbönen).

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson