Kortpredikan 11 november 2023, S. Martin av Tours
Jes 61: 1-3a; Ps 89: 2-5, 21-22, 25, 27; Matt 25: 31-40
Martin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull glädje.
Den lyser fram när han som katekumen delar sin mantel med en frysande och fattig tiggare. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel.
Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Herrens tjänare, som ger glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och bedrövade.
Mot sin vilja accepterar Martin att bli biskop. Han gömde sig bland gässen, men dessa kacklade och avslöjade honom.[1]
Han gav sig av för att stifta fred mellan stridande präster, trots att han var allvarligt sjuk.
Vi hör samma glädjande tonart i en antifonerna på hans dag: ”Han fruktade inte att dö och vägrade inte att leva.”
Vi lever i en kultur som gör tvärtom. Den fruktar och förtränger döden men vägrar samtidigt att leva. När ångesten drabbar blir den alltmer självmordsbenägen.
Hos profeten och helgonen skymtar alternativet. Glädjen och styrkan ges åt de ödmjuka. Äkta ödmjukhet föder frimodighet.
Det finns en väg mellan förmätenhet och förtvivlan. På den vägen behöver man inte ”göra sig stark”. Ändå ger den inte upp. Ännu mindre ger den ödmjuke sig hän åt självömkan. Den är stilla och kan vänta, men tvekar inte att handla när tiden är inne. Martin bekämpade modigt både demoner och falska läror.
Det är nästan omöjligt att beskriva den. Vägen öppnar sig för den som följer Kristus och den lyser fram hos den helige Martin.
”Han fruktade inte att dö och vägrade inte att leva.”
pater Ingmar Svanteson
[1] Men det står inte i Sulpicius Severus biografi om Martin, utan är en senare legend.
