Kortpredikan 10 mars 2020

Jes 1: 10, 16-20; Ps 50: 8-9, 16bc-17, 21, 21; Matt 23: 1-12

”De säger ett och gör ett annat.”

Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa förtecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om "breda böneremsor och stora man­tel­tofsar". 

I teorin är alla eni­ga om att fördöma hyckleriet. Var finns proble­met? 

Inte heller profetens ord är kontroversiella: "Upphör att göra vad ont är. Lär att göra vad gott och rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaffa den faderlöse rätt, utför änkans sak".  

Inte heller här råder egentligen oenighet, åtminstone inte i teorin. Vari består egentligen problemet?

Profeten antyder det - ovillighet och motsträvighet att höra. Prob­lemet sitter i människans hjärta. Ett hjärta som inte vill höra. Ock­så hos den som förfasar sig. 

Kravet på ett rent hjärta ställs först på dem som har uppdraget att undervisa, vägleda och förmana. Aposteln Jakob säger att de skall få en "strängare dom".

Jesus ifrågasätter inte att några måste ha detta uppdrag, att sitta ”på Moses stol”, men han klargör att det är en tjänst. "Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."

Gud har inte bara undervisat om detta. Han har föregått med sitt eget ex­empel. Vår Herre Kristus tvättade alla apostlarnas fötter och gav sitt liv för alla. Han visade vägen genom att själv gå den.

Hans ödmjukhet är både vägvisande och livgivande. On­­da och dömande tankar får inget fäste i den öd­mjuke.

Den ödmjuke behöver inte vara perfekt. Han dömer ingen, inte ens hycklarna. När han fallit återvänder han utan dröjsmål till hjärtats bön. ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.”

Vi firar eukaristi för att bli delaktiga av Kristi ödmjuk­het.

                                                                                              pater Ingmar Svanteson