Kortpredikan 10 april 2021
Apg 4: 13-21; Ps 118: 1, 14-21; Mark 16: 9-15
De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon i ”det namnet”.
De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga och teologiska eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom”.
”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt inte får hindras med yttre makt. Det förnedrar människan och skadar hela samhällsgemenskapen. Något i människan vet och förstår att hon bär på en inre värdighet, ett samvete som inte får kränkas.
FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna har sin inspiration av det som Petrus och Johannes formulerade.
Det utesluter inte att samhället måste utöva makt. Främst för att begränsa och förhindra orätt och övervåld. Men makten är underordnad sanningen och rätten, det katolsk tradition kallar ”den naturliga lagen”. När makten sätter sig över denna lag skadar den alla inblandade och förlorar därmed sin egen auktoritet.
Det gäller också den enskilde i hans inre urskiljning mellan de egna tankarna och det samvete som talar inom henne. Samvetet är något mera och högre än människan själv. Också i vårt inre gäller att vi måste lyda Gud mer än människor.
Jesus kallar sig själv sanningen. Han säger också: ”Mig är given all makt i himlen och på jorden”. Men som människa avstod han från politisk makt. I stället vädjade han till det samvete och den frihet som Gud har gett människan. ”Den som är av sanningen han hör min röst.”
Sanningen skall ”förkunnas för hela skapelsen”.
På den yttersta dagen skall Sanningen fälla sin dom.
Då skall det klargöras vem som bejakade och följde sanningen och vem som avvisade den.
pater Ingmar Svanteson
