Kortpredikan 1 februari 2023
Heb 12: 4-7, 11-15; Ps 103: 1-2, 13-14, 17-18a; Mark 6: 1-6
Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika.
Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, vuxit upp som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig Gud så mänsklig och så nära.
Jesus säger att ”de inte ville tro”. Deras förutfattade meningar om Gud hindrade dem att tro.
”Närheten”, och därmed svårigheten, fortsätter i den heliga kyrkan. Kan mänskliga ord i bibeln samtidigt vara Guds ord? Kan den kyrka som består av människor vara helig? Kan hostian[1], som till det yttre liknar vanligt bröd, vara Kristi kropp?
Ett annat hinder är att Herren använder lidande och motgångar för att forma och fostra sina lärjungar. Till en början tycks fostran vara ”mera till sorg än till glädje”.
Men de som bejakar det som prövningar kan i efterhand upptäcka och vittna om att det varit till hjälp, ofta en nödvändig sådan. ”Innan jag fick lida, for jag vilse.”
De upptäcker att de sökt det begränsade, det jordiska och skapade. Men de är skapade till något större. Gud blev människa för att göra människan gudomlig. ”Gud behandlar er som söner.”
Guds ”närhet” i prövningen är lika nära som Jesus var nära sina landsmän.
Den gudomliga avsikten både genom inkarnationen och i prövningen är att göra oss lika sin Son, att göra oss till ”söner i Sonen”.
”Utan helgelse får ingen se Herren”.
Närhetens källa och kulmen är den heliga eukaristin. Han möter oss i ett bröd som människan kan äta. Men brödet är hans kropp, för att vi skall helgas och förvandlas till hans likhet.
pater Ingmar Svanteson
[1] Det konsekrerade och offrade brödet i mässan.
