Heliga Trefaldighets Dag 2019

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn

inleder vi denna predikan och firar den heliga Trefaldigheten. Men att tala om den Tre­enige Guden är betydligt svårare. Hur kan Gud vara både en och tre? Ställer man frågan så är upp­giften omöjlig. Det innersta i Guds väsen är otillgängligt för det mänsk­liga för­nuf­tet. Tron på den Trefaldige är inte uttänkt av människor, utan en gåva som Gud själv har lagt i Kyrkans och de troen­des hjärtan för att de skall leva i den. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.” Vi är döp­ta i den Faderns och So­nens och den helige Andes namn. Hela det kristna livet rinner fram ur den källan. Formeln är både enkel och bråddjup. Den försöker inte förklara. Den innehåller inga krångliga filosofiska be­grepp, men bekänner sig till Fa­dern, Sonen och den helige Anden. Tron finns där i kyrkans hjärta från första början, men länge utan att preci­se­ras som en lära. Det är först när fals­ka läror dyker upp som kyr­kan tvingas for­mulera sanningen om den heliga Tre­enig­he­ten. Hon gjor­de det för att försvara mysteriet. Väl med­ve­ten om att inga ord kunde täcka in verklig­he­ten. Ändå behövdes det för att av­slöja läror som till slut visar sig vara åter­vänds­­grän­der och som får ödesdigra konse­kvenser för männi­skan. Vi möter det idag i den stränga monoteis­men[1], som kräver underkastelse av människan. Dess motsats är en allmän och oper­sonlig and­lighet[2], där människan till slut upplöses som vatten­droppen i havet. Samti­digt växer urgam­malt mångguderi fram i den sekulära världen, tron på krafter och makter som splittrar och frag­men­tiserar människan. Skulle det va­ra människans vill­kor här på jorden: un­derkastelse, upplösning eller splittring? Kyr­kans stillsamma men frimodiga svar på dessa falska al­ternativ är tron på Fadern, So­nen och den helige Anden. Hon bevarar denna tro som sin dyrbaraste skatt. Vi be­känner den varje sön­dag.

Någon undrar varför läran om den Tre­enige inte är klarare formulerad i den heliga Skrift? Gud själv valde att avslöja hemligheten stegvis. En kyrkofader (Gregorios av Nazian­zos) säger. ”Det gamla förbundet för­kunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya förbundet uppen­barade Sonen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör bilden tydligare.” Det hade stridit mot klokhe­tens dygd att uppenbara hela sanningen på en gång. Ögat blän­das av allt­för starkt sol­­ljus. Anden leder Kyrkan stegvis in i den fulla sanningen. Inte enbart genom lära och undervis­ning, men också genom att nära oss med liturgins bön och sakra­men­tens kraft. När vi framskrider i det kristna livet och dess tro vidgar sig hjärtat, sä­ger Be­ne­dic­tus. Hjärtat blir en boning för Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Det betyder inte att vi tror på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i det första för­bun­dets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro på den ende sanne Guden: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader, han som står över allting.” Men så fortsätter aposteln. Fadern står inte bara ”över allting”, han ”ver­kar genom allt och finns i allt”. Det gör han ge­nom sin Son och sin Ande. En rad kyr­kofäder har i detta ord sett en skymt av den heliga Treenigheten. Fadern ”verkar” ge­nom sitt Ord, Logos, som bygger upp världen genom ordning och rationalitet. An­den ”finns i allt”. Anden uppfyller allt, som vi sjöng i söndags på Pingst­dagen. Anden är dynamik och liv. Detta skulle vi inte veta om inte Gud själv avslöjat sitt in­nersta väsen genom att sän­da sin Son och utgjuta sin Ande, för att ge oss del i sitt eget gudomliga liv och därmed full­borda människans liv som Guds avbild.

”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”, säger vår kyrkofader. Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mel­lan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Lika lite som Sonen vore Son, utan sin Fader. ”Den som inte har Sonen, har inte heller Fadern,” säger kärlekens apostel. Och An­den ö­verträffar dem båda i ödmjukhet, om jag får tala som ett barn. Han visar hela tiden vidare till Sonen och Fadern. De tre Gu­doms­perso­ner­na utger sig själva i varandra, de ge­nomtränger varandra, de finns i varand­ra, sam­tidigt som de var och en är per­soner. I Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud[3]. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fa­dern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofa­der, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen har sin glädje i att inte göra något annat än vad Fadern vill och gör. Evan­gelierna vitt­nar om denna enhet mel­lan Fadern och So­nen. Anden är Faderns Ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern. Det är lika svindlande som det låter.

Tron på den heliga Treenigheten övergår det mänskliga förnuftet. Annars vore det inte den sanne Guden. Samtidigt är det något mycket enkelt, när det tas emot i tro. Den som har ett stolt förnuft måste böja sig för den uppenbarade sanning­en för­med­lad av den heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Men för den som öd­mjukt och som ett barn beja­kar tron vid­gar sig hjärtat. ”Senare skall du fatta det”, sa­de Jesus till Petrus. Tron på den Treenige rymmer både början, fortsättningen och slutet. Barnet bejakar och mys­tikern får al­d­rig nog. Försmaken till livet i Gud.

    Thomas Merton uttrycker det så: "Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delaktighet i det liv som är Treenig­hetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Guds personer lever i varandra".

    Den kända ikonen med motiv från de tre männens besök hos Abraham i Mamres terebintlund har kallats Den gammaltestamentliga Treenigheten. De tre männen fram­­ställs som en fullkomlig inbördes gemenskap, samlade till den måltid som Abraham berett. I berättelsen omtalas de omväxlande som tre och som en. Den är också öppen mot den som betraktar bilden. Människan är kallad att inträ­da i Treenighetens eget överflödande liv. Men början i den heliga eukaristin.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.

                                                                                 pater Ingmar Svanteson

[1] Tydligast i judendom och Islam, även om det finns mystika traditioner också där.

[2] Tydligast i hinduism och buddhism, även om det också där finns inslag där nåden spelar en viktig roll, men också i mycket ”andlighet” i väst.

[3] Den irrlära som kallas ”modalism”.