Predikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2022
Ge dem något att äta, ni själva
Luk 9:11b-17
En – i ordets allra bästa – from dam delgav vid ett fint tillfälle varför hon svarat jag på dragningen till fullheten av den katolska tron, den uppenbarade sanningen, nämligen, att hon önskade Kristi kropp, önskade delaktighet i, gemenskap med, gemenskap i. ”Det är Kristi kropp jag åstundade, om du förstår vad jag menar”, sade hon. Den som säger katolska kyrkan, säger den heliga eukaristin – och den som menar den heliga eukaristin, borde i alla fall, om hon helt förstod vad hon menade, säga katolska kyrkan, säga och åstunda Jesus Kristus.
Detta är nämligen Jesu Kristi största under. I den heliga eukaristin är Jesus Kristus sant och verkligt närvarande, mitt ibland oss. I Eukaristin är ur alla dessa aspekter kärlekens och härlighetens mysterium i vilka vi således finner källan till nåd och liv som lyser upp vår livs vägar. Det är en särskild glädje att vi nu åter kan fira denna underbara sammankomst offentligt. Ja, låt oss gå med ut i processionen med högtid och strålande glädje idag, också runt här ute, och när sedan det Allraheligaste Sakramentet har fått besöka den teresianska klausuren här tillägnad i Herren såväl levande som insomnade, och sedan få böja knä under dess tysta välsignelse, så älskat på detta karmelitiska vis. Den heliga eukaristin är det nya förbundets förblivande mättnad åt de själar som är Herrens. Orden i Sankt Lukas återgivande av Herrens evangelium som vi hör idag, har sin uppfyllelse i denna fest och allt den representerar, då Kristus också ser den förblivande uppfyllelsen av dessa orden till apostlarna ”Ge dem något att äta, ni själva”, vilka uppfylls just genom dem och deras efterföljare var gång detta mysterium firas. Låt oss se närmare på detta under tre aspekter.
För det första, i den heliga eukaristin är Jesus Kristus sant och verkligt närvarande, mitt ibland oss. Festen idag har som vi vet sin liturgiska början under 1200-talet, och har med tiden kommit att bli en kanske ännu större mässa, än Skärtorsdagens mässa till minne av Herrens instiftande av eukaristin. Självfallet kan inte Herrens kropps högtid tänkas utan Herrens eget instiftandet av sin fortsatta närvaro i sin kyrka, genom måltiden i den övre salen och offret på korsets altare. Evangelisten talar om detta idag, och han lägger särskild vikt vid förberdelserna till detta. Hans fortsatta närvaro efter sin uppståndelse och himmelsfärd är inte endast genom sin Helige Ande, utan, levandegjorda av hans helige Ande så får vi också återkommande, ja, det är vår gudsjänst, till vilken våra andra böner åstundar, ta del av hans förhärligade kropp, och, det hör till vår förberedelse att veta om detta, och att också hysa en levande kärleksfull uppmärksamhet emot detta, som exempelvis hos den heliga Teresa av Jesus:
”Hon hade av Herren fått [n.b. en gåva] en så levande tro att när hon hörde en del folk säga att de önskade vara i världen på den tid Kristus vandrade här, så skrattade hon för sig själv [i all välmening], eftersom vad det tycktes henne så när vi har honom så sant i det Heliga Sakramentet så vad annat skulle de på det sättet kunna få!” (jfr FV 34.6, IB 5.1.11., KS 18.5). Den heliga eukaristin är Kristi allra största under, och detta är hans sanna och verkliga närvaros stora fest. Bröder och systrar, låt oss rikta vår åstundan Kristi kropp, där han sant och verkligt är.
För det andra, den heliga eukaristin är också det nya förbundets offer. Hans offer på korset, i vilken Gud försonar mänskligheten med sig själv, är den sanna gudstjänsten. Den gudstjänsten, det är hans vilja, får också vi fira. Mässan, plus altarets sakrament (kommunionen): en rättighet för den som är rätt disponerade: Den heliga Teresa uppmanar sina systrar att lugnt och ödmjukt lyda den biktfader som inte givit dem tillåtelse att kommunicera var gång de ville det:
“När det handlar om att behaga Gud, så vet [systrarna] mycket väl att de behagar honom mer med lydnad än med offer. Och om ni handlar så då får ni en större förtjänst, så varför bli upprörd? […] Och om någon ändå beslutar sig för att kommunicera emot biktfaderns ömdöme, så vad beträffar mig, så skulle jag inte vilja ha del i förtjänsten av den kommunionen.”
Denna uppmaning kan vara till gagn också för oss i vår tid, i den mån nämligen att till vår förberedelse handlar alltså också att ha en attityd som är tillbörlig inför Kristi gudsjänst, och eftersom vi är inbjudna till att förena oss med honom i detta, så blir också vår hållning alltmer lik honoms, alltefter vår kärlek. Kroppens hållning är viktig, men hjärtats är kärlekens centrala, ja, hjärta. Låt oss rikta skänka vår uppmärksamhet emot Kristi kropp, där den utges för oss.
För det tredje, den heliga eukaristin är Kristus som när och föder sin Kyrka, vilket särskilt understryks denna söndag. Vi ser, att eukaristin därför är en Guds akt av kärlek, i det att han har velat ta brödet, och vinet, tecknen för ätande och att dricka, alltså assimilationens tecken, vilket är den allrahögsta formen som något skapat i sanning kan träda in i den andra, och att Gud gör detta för att visa till vilken grad Gud vill vara förenad med oss och vi förenade med honom. Och det av kärlek! Eukaristin är alltså också en vägkost, en vägkost på vägen till den omvandlande föreningen, en vägkost på vägen från jorden till himlen.
Med den heliga Teresa får vi göra kopplingen till det andliga äktenskapet, så som mystikerna brukar kalla den omvandlade omdaningen i kärlek med Herren. För henne skedde detta som ett tydligt identifierbart slutgiltigt steg, just i den heliga mässans sammanhang:
När jag befann mig i Inkarnationen under det andra året av mitt priorat, det var på Sankt Martins oktavdag och jag skulle just ta emot kommunionen, då bröt fader Johannes av Korset hostian och gav bort en bit åt en annan syster, det var nämligen han som skulle ge mig det Allraheligaste Sakramentet. Jag tänkte att det inte berodde på att det fanns brist på hostior, utan på att han ville öva mig i försakelse, eftersom jag hade sagt till honom att jag tyckte mycket om när hostiorna var stora, även om jag insåg att det inte betydde något, då Herren är där hel och hållen, hur pytteliten biten än må vara. Hans Majestät sade till mig: ”Var inte rädd, min dotter, för att någon skall kunna skilja dig från mig”.
Hos oss kyrkan, som den åstadkommer, men också hos oss människor här på jorden, vilket vi får vittna om genom att också efter mässan gå ut i processionen, i såväl åstundan efter, som vittnesbörd om, och vila i närheten av hans kropp. Från den kan ingenting behöva skilja oss!
Pater Clemens