Predikan 3 söndagen i fastan 2023

Vi har kommit en bit in i fastan, och kanske har vi börjat kunna komma in lite i vad kyrkan egentligen ägnar oss åt under tid och vi själva rent konkret det här året.

I dagens evangelium  (Joh 4:1-42) så får vi allting lagt ut för oss på det rätta hållet, med Kristi initiativ, och inriktat på mötet med honom, och på öppnandet för oss av Gud gåva. Här får vi hela den sköna och vackra sidan av också vad omvändelse är, och hur skönhet och omvändelse är förknippade med varandra, i och genom att de sker just som ett möte.

På sin väg genom Samarien, berättar Johannesevangeliet, hur Jesus, trött, slår sig ned vid Sykars brunn. En brunn. Är det inte just det som vi kanske outtalat spanat efter också under fastetidens försakelser och förstås andra antagna föresatser? En brunn, en källa, ett flöde… Finns det inte sådana brunnar också för var och en av oss, längs vår väg? Det gör det verkligen, och de är många Hur många gånger har vi inte haft glädjen att upptäcka en källa för mötet med Herren, men också säkert många gånger inte varit uppmärksamma på, eller inte förstått vad Gud i en stund räckt till oss! Det är ändå om Jesus det först talas, som det förstås är i evangeliet. För, Jesus är källan som Gud sänt in i världen, som kommer till oss. Katekesen ger oss en fin ingång till denna scen, kanske lite oväntat, när den i avsnittet i undervisningen om bönen utifrån detta ställer i Skriften pekar på hur ena sidan Jesus möter oss i sin mänskliga natur, men att det i honom också är «Gud som törstar efter att vi skall törsta efter honom» (Katolska Kyrkans Katekes, nr 2560).

Det är timmen mitt på dagen, och liksom solen så är evangeliet här fullt av klarhet och tydlighet. Ämnet törst ligger nära och inleder samtalet mellan Jesus och en samaritisk kvinna som kommer ensam för att hämta vatten från brunnen. Jesus säger «Ge mig något att dricka», så anknyter han förstås till oss. Men hur? Kan vi ge något till Jesus? Just så tänker vi kanske ibland, ja, förhoppningvis gör vi också det nu under fastetiden? Jesus frågar också oss, och, även om vi får tro att denna fina kvinna också gav Herren någon kåsa med vatten, så ger hon honom också först sitt samtal.

Vi kan också ge Jesus våra tankar, vår närvaro. Förmodligen tänker vi att detta är så lite. Kanske rycker också vi på axlarna, till att Jesus skulle konversera och umgås med oss. Jesu korta men direkt ord förvånar uppenbarligen kvinnan från Samarien som blir förvånad: «Hur kan du, en jude, be mig, en samaritansk kvinna, om något att dricka? Hon hade förstås, inte behövt sagt något alls. Men med sin vardagliga respons förstår hon att rätt uppskatta den nåd som Gud erbjuder henne genom han, Messias och Guds Son, som nu kommer till henne, och som en följd därpå, på Jesu initiativ, rör sig nu samtalet vidare på nivån om förundran över Guds gåva och hur hon skulle kunna be honom att ge henne levande vatten. Om definitioner av bön som «samtal med Gud» kanhända verka lite abstrakta och tråkiga i sig tagan för sig, så är verkligheten det inte alls. Denna söndag lär vi oss verkligheten om hur bönen är.

Samtalet mellan den samariska kvinnan och Jesus flyter fram på ett alldeles häpnadsväckande snabbt och fördjupande sätt. Det är bara till synes som dialogen är full av missförstånd. I själva verket, även om  stycket var längre än på andra söndagar att lyssna till, så tar de sig fram, eller snarare, leder Jesus henne fram, som vi skall se, till de djup, som bönen alls kan komma till. Det sker helt klart mitt på dagen, i alla evangelisten Johannes lager av betydelse är mötet fullt av underbar klarhet och öppen tydlighet.Liksom det är för oss i vår bön. så ser vi hur det också handlade om att komma till förståelse över vad Jesus har förmåga till att hämta, ja, till vem han är. Och det vackra svaret är att det som Jesus har att ge, det levande vattnet, Guds nåd och sanning, att det i kontakten och flödet, också i oss själva öppnar en brunn av levande vatten som flödar upp, och allt detta till evigt liv.

För det så behövs ytterst bara en sak, och det är ödmjukhet. Den heliga Teresa av Jesus hade i sitt barndomshem en stor tavla med denna fascinerande scen ur evangeliet, och hon återkommer ofta till vilken stor betydelse det fick för hennes vandring genom livet, som kristen, som nunna, och ja, som ordensförnyare, klosterstiftelse och, som kyrkan kallar henne idag, moder till alla andliga människor. Hon berättar om vattnet som ämne, hur hon studerat det mer än andra ämnen i tillvaron, dess klarhet, dess sätt att förflytta sig, den kraft och det liv det kan ge. Det hon säger om den samariska kvinnan låter oss förstå de sista avgörande stegen i dialogen med Herren, och därmed också för oss och våra liv, när hon beskriver det utmärkande hos kvinnan vid Sykars brunn: «Stor ödmjukhet hade hon i alla fall, ty när Herren räknade upp hennes felsteg för henne, blev hon inte vredgad (såsom världen nuförtiden blir, eftersom den inte står ut med att höra sanningens ord), utan sade till honom att han måste vara en profet» (Betraktelser över Guds kärlek, 7:6).

Så kan de därefter vidare tala fritt om tillbedjan i Ande och sanning, och Herren, i det att han också visar indirekt på sin person, också kan förklara hur den tid snart kommer, ja, redan är inne, då Gud skall tillbedjas i Ande och sanning, på alla platser, från solens uppgång till dess nedgång skall det rena offret i Ande och sanning frambäras, i kraft av honom själv. För när kvinnan instämmer i, och längtar efter att Kristus skall komma som skall visa oss allt och möjliggör detta, då säger han henne, det som han inte tidigare sagt till någon annan: Det är jag. Vi talar med varandra. Jesus uppenbarar för denna kvinna vad han ännu inte sagt rakt ut till sina lärjungar: han är Kristus. Inför detta avslöjande är de andra konfessionernas och folkens gräl inte längre hållbara, då allt finner sin fullhet i honom. Kristus är här, och den samariska kvinnan är nu hans priviligierade förtrogna. Hon svarar, också genom att lämna kärlet hon haft med sig, och går in i staden, nu själv flödande av levande vatten. Tack vare detta möta, kan Jesus också själv gå in i staden. Han har annan föda (som Gud) än mat; att göra Faderns vilja. Och han ger också åt de andra detta, när de själva gått för att se, när de själva kommit till mötets brunn.

Så ser vi vad evangeliet på det stora hela vill visa på: Den samaritiska kvinnan och de andra byborna, illustrerar inte bara en geografisk periferi, utan även de existentiella och till moraliska utkanter, vilka Jesus Kristus inte gick förbi, utan han stannade till, han släckte också deras törst, helt utan att själv bli förolämpad.

Att åter få höra evangeliet om Jesus och den samariska kvinnans möte vid brunnen innebär att åter göra sig än mer uppmärksam på mötet som Jesus tar initiativ till, och ständigt ger oss: i varje moment, på varje plats, i varje tillfälle, i varje möte kommer Jesus förbi, och ser till oss. Just en sådan väg är det som kyrkan nu tillsammans låter oss gå: från vårt livs nuvarande ordning till den förnyade ordningen enligt Guds vilja. Att åter få till det förnyade livets ordning enligt Guds vilja. Att åter höra, och ta emot, evangeliet om Jesus och den samariska kvinnan, hjälper oss att i denna tid med krafter rätt vända gå en väg som innebär en skönare omvändelse och ett klarare vittnesbörd om Jesus.

                                                                                                     pater Clemens av Sankt Gabriel