Predikan 14 söndagen under året 2022

Skörden är stor, men arbetarna är få.

Jes 66: 10–14c; Ps 66: 1–3a, 4–7a, 16, 20; Gal 6: 14–18; Luk 10: 1–12, 17–20

Kära bröder och systrar, på ett gammalt svartvit vykort som karmelitbröderna i Norraby lät trycka upp för närmare 50 år sedan står på baksidan de här orden som vi hör som denna söndags evangelium (Luk 10:1-9). På vykortets framsida ser man ett böljande sädesfält, med korn av något slag, och klostret som en siluett mot horisonten. Skördens Herre har där under åren haft en handfull arbetare, stödda av karmelitnunnornas bön i Glumslöv och här i Hillerød, med många andra flera tillika.

Evangeliet idag återberättar Jesu utsändande av de sjuttiotvå lärjungarna, alltså det utsändande som förebådar förkunnandet av evangeliet för hela skapelsen. Vi tänker kanske lätt att denna typ av text är en text för vissa, för missionärerna, för de som har ett särskilt uppdrag. Men denna mission Jesus ger, denna sändning, den är något inneboende hos varje döpt man och kvinna, och detta stycke ur evangeliet är i själva verket tillägnad alla kristna. Jesus utser lärjungarna, och sedan sänder han dem. Missionen har sin enda källa i Kristus, inte i oss. Det vill säga, skulle det vara avskiljt från hans initiativ, så har mycket av det vi gör sitt ursprung i våra projekt, eller i våra instinkter. Men endast det som kommer ifrån relationen till Kristus kan ha en påverkan som består för evigt. 

Vi behöver hysa en sund rädsla för att göra saker som inte helt visst strömmar ur relationen med Kristus. Jag bör helt enkelt fråga mig om det jag gör är av Gud, eller om det är mina grejer. Ett sådant litet sunt tvivel kan få en växt att komma till stånd, och, sakta men säkert, börjar man kunna urskilja i en vuxen, medveten process.

I texten som vi läser denna söndag ser vi Jesus sända ut lärjungarna två och två. Det kristna livet tillåter faktiskt inte individualism. I allmänhet går man i par, och det huvudsakliga skälet till det är kommunionen. Att arbeta åtminstone två tillsammans innebär ett undvikande av att berömma sig av den egna självständigheten, och medför ett arbete uppmuntrat av hänsyn till den andre och dennes begränsningar. 

I kyrkan finns det olika fria kämpar som kanske talar mycket om kärlek, men som inte förmår att dela någonting, analfabeter som de är när det kommer till relationer. Detta att lärjungarna rör sig tillsammans skänker dem makt över de världsliga andarna. Inte heller detta kommer dock från de själva. I själva verket är det den Helige Ande som skapar gemenskap, medan djävulens identitet är att åstadkomma motsättningar och att bryta ned gemenskap. Den som «är i kommunion» har däremot makt över den som säker bryta relationen till Gud och till nästan. 

Kyrkan mission är – i det stora perspektivet – alltså en frontalattack emot det ondas själva ursprung, vilket är separationen från Gud, på vilken separationen mellan bröder och systrar också följer. Jesus överräcker också några sista viktiga föreskrifter. Om den kristna sändningen medför en autentisk förening med Kristus, så är materiella, tekniska eller värdsliga resurser sekundära. Det behövs inga extra plånböcker, väskor eller sandaler.

För att vara en god make/fader eller en god maka/moder, så behöver man vara en god fader, med en god moder. Tillgångar är relativt väsentliga, pengar använder man och förtjänar man i förhållande till kärleken, men inte tvärtom. För att utöva prästtjänsten på ett gott sätt så behöver man vara en god präst. Strukturer och det tekniska kompletterar det goda föräldraskapet eller den goda prästtjänsten. De är följder som kommer, men de är inte alls förutsättningar.

Jesus säger vidare de sina att förbli i det hus som tar emot dem, utan att gå på jakt efter andra, det vill säga, att undvika flyktiga relationer eller att ta till flykten i onödan. Ibland så hoppar vi liksom från en relation till en annan, utan att riktigt träda i en sann relation. Med ett ord, den kristna missionens stil är helt enkelt kärleken som föds av Gud och som lever i kommunion. 

Jesus har vänt sin blick emot Jerusalem, och det är också det en viktig förebild, detta att ha sin blick riktad i enlighet med sin sändning. 

Detta med distraktion, och förlora sin kärleksfulla uppmärksamhet, är ett mycket stort tema i vår generation. Människans natur är förvisso densamma i alla tider, men en sak som skiljer oss från Adams tillvaro är i alla fal mobiltelefonen, som samtidigt som den förvisso underlättar som ett sekundärt hjälpmedel, ändå har en tendens att i alla fall störa något mycket kostbart i vår natur, nämligen detta att ha sitt hjärtas blick fast riktad i enlighet med det som vår sändning. Särskilt då unga män och kvinnor fortsätter att förlora sig längs vägen, och sedan finner sig vara i en viss ålder, att det ändå ligger framför dem att påbörja en autentiskt formgivning av sitt eget liv, för att de gjort massa erfarenheter, en samling av erfarenheter som ändå bara summerar ihop till noll. 

Istället måste man träda in i sitt livs centrum, vilket är något som ju sker genom bönen (jfr Teresa av Jesus, Inre Borgen I, 1, 1)

Om kyrkan mission – i det stora perspektivet – alltså är en frontalattack emot det ondas själva ursprung, så är den samtidigt en frontalkyss gentemot människan som sådan, en kyss av frid. 

Varje hus skall hälsas med frid, det säger Jesus utan att han anger några särskilda kvalifikationer för detta hus. Missionen har sin unika källa, i honom. Hans utsända är de han först utvalt och som redan har del i hans frid. Om de nu kommer till ett hus, vilket det nu är, och deras fridshälsning blir emottagen, ja, då säger Jesus att deras, de utsändas frid, skall deras frid vila över det huset, den frid som alltså är deras i full mening, men inte i strikt mening, eftersom skördens Herre ju har gett dem frid med honom, gett dem sin frid. Och skulle något hus inte ta emot missionens hälsning, så behöver de utsända inte lida avbräck, annat än möjligen på sekundära ting, men inte på frid.

Kära bröder och systrar, låt oss, som den saliga Jungfru Maria, som Kyrkans och Karmels alla helgon alltid gjort, också vi glädja oss över Jerusalem, ta del av hennes glädje, delta i dess ström av frid (jfr Jes 66:10-14)!

Det är ju i Jerusalem som skördens Herre genom sin död och uppståndelse, genom att han som Gud som antagit vår natur, som ett korn som omfattar allt, led, dog och uppstod, och i hänseende till detta säger: «Skörden är stor, men arbetarna är få».

                                                                                                                            Pater Clemens