Tredje påsksöndagen 2019
Apg 5:27-32; 40b-41; Upp 5:11-14; Joh 21:1-19/1-14.
Kära bröder och systrar,
Tiden efteråt måste ha varit så annorlunda. Fram till skärtorsdagens kväll då Jesus firade den måltid med lärjungarna som blir Kyrkans eukaristi, mässan, så länge denna skapelse består, var en tid då de upplevde att de hade ett centrum, en ledare, en lärare och vän – vad de än gjorde fanns han alltid där. Jesus var alltid där. Men nu, efter det som hänt och det som nästan ingen av dem förstod, uppståndelsen från de döda, var de hänvisade till varandra, i var och en såg de just ett nytt centrum, en ny ledare, en ny lärare och vän. Tillsammans var de en grupp, men enskilt var de skakade, vilsna, rädda och förvirrade, även om de inte ville visa det.
Var och en av oss kan ha det på det sättet ibland, din man eller din hustru, din närmaste vän, kanske är på annat håll. Vi märke det som en slags saknad. I skolan kanske våra närmaste kamrater är hemma på grund av någon sjukdom eller är bortrest med föräldrarna. Vi blir beroende av de andra. Det är egentligen bara bra för vi upptäcker de andra och vi märker att vi själva behövs för någon annan. Jesus lämnar sina vänner som en förstående vän. Han vill att de behåller honom i sina tankar, vandrar med honom som trogna vänner som inte glömmer, inte tappar det väsentliga som de fått av honom. Han ser till att vi har något tillsammans som inte försvinner och som håller oss ihop. Den vänskapen och trofastheten blir bara viktigare och viktigare ju längre tiden går. Ju mer tid som går ju längre bort verkar kontakten med Jesus vara. Egentligen är det också bra. Varför? Jo, det som var självklart förut har blivit något annat, en frånvaro som ändå inte är frånvaro och tomhet utan en inre andlig trygghet, en fast tro. en övertygelse ingen kan ta ifrån oss. Han är borta, men ändå nära, han tilltalar oss inte som förut, men han meddelar sig med oss och styrker oss. Tillsammans känner vi att vi upplever hans frånvaro på ett nytt sätt. Han låter oss komma närmare honom.
Vi känner plötsligt ett ansvar. Vi känner att vi är personer som har ett viktigt budskap från honom till andra. Gud finns ibland oss, Gud är levande, han är Gud för levande, inte för döda. Graven där Jesus blev lagd är tom och övergiven. Maria från Magdala sökte den döda kroppen, för inte heller hon kunde förstå vad Jesus menade med att uppstå från de döda. Men hon fick möta honom på påskdagens tidiga morgon och ville röra vid honom, men han tillät det inte. Han sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till Fadern”.
Det var det första mötet Jesus hade med en av sina trogna vänner, det skulle bli fler och alla dessa möten skulle bli ihågkomna och älskade, precis som vi själva minns och älskar en person i familjen som inte är med oss längre.
Jesus träffade, som vi hörde i evangeliet, de sina vid sjön och han åt med dem. De kunde inte förstå vad som menades med uppståndelsen, men när han åt fisk med dem visste de att han fortfarande var med dem. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät”. Johannes berättar vidare: ”Ingen av dem vågade fråga vem han var; de förstod att det var Herren”. Efteråt skulle de komma ihåg att de fick äta tillsammans. ”Jesus gick fram och tog brödet och gav dem och likaså fisken”, skriver Johannes i evangeliet.
Minnena blir så viktiga, kontakten lever genom minnena och tron. Kyrkan lär oss med lärjungarna som exempel: ”Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom” (Apg. 5:12). Det är vår nya kallelse. Inte bara tro, inte bara söka göra det goda, utan sätta in det i hela vårt liv för att vi skall bli hans trosvittnen. Det är som vittnen om Jesus som vi kan vara med och rädda själarna och bevara det goda Gud ger alla, både goda och onda. Jesus är den vi vittnar om. Han är Lammet som offrats för vår frälsnings skull. Uppenbarelseboken säger som vi hörde: ”Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång”.
Vi bekänner och ropar ut i hela världen: Jesus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden och vi är hans lärjungar och vittnen i världen. Amen, halleluja!
diakon Göran Fäldt
