Predikan på minnesdagen för Teresa av Jesus 15 oktober 2022
Rom 8: 22-27; Joh 15: 1-8
Kära medbröder och medsystrar,
Det finns – enligt den helige Paulus – tröst och styrka att hämta ur Anden för varje troende kristen människa. Det här är en mycket viktig erfarenhet, kanske den viktigaste. Viktig därför att tidens svåraste prövningar och utmaningar ändå övervinns och livet får gå vidare. Det finns alltid ett hopp.
Att Anden vädjar ”för de heliga så som Gud vill” betyder att det inte är en självklarhet att vi som kristna gör det Gud vill men att vi till slut ändå gör det, om vi märker att Gud vill något särskilt med oss.
Vi behöver alltid det där att Gud puffar på oss i en viss riktning. Att Gud inte nöjer sig med att vi visserligen är tacksamma för trons gåvor, men ändå sätter en gräns för våra goda gärningar för trons skull. Gud vill inte att det ska vara en gräns utan återvändo. Det visar sig i de små extra nådegåvor Han alltid vill ge oss för att hålla oss levande i tron och kapabla att gå vidare.
Gud vill att vi ger ett svar, att vi öppnar oss för Honom och – ja, älskar Honom tillbaka. Teresa av Jesus är visserligen ett av Kyrkans erkända, stora och betydande helgon, men hon är ju egentligen bara en av oräkneliga heliga som Anden vädjat för.
Gud vill se frukter av sin Skaparglädje. Saknar vi uthållighet eller ord och avsikter med vår bön, fortsätter Han i alla fall med gudomlig envishet att vädja för oss. Det har då blivit ett liv av närhet, förtroende och hoppfullhet. Och det är – som Paulus säger – i ”hoppet som vi är räddade”. Det är ett hopp som måste förverkligas i Kristi kors, alltså i fullkomlig överlåtelse till Fadern. Hoppet är alltså alltid viktigt.
Gud är inte som vi, Han är uthållig och har tålamod med oss. När han är färdig med sitt verk med oss, är vi heliga och förenade med Honom på ett sätt som liknar äktenskapets sakrament, alltså en livsgemenskap i nåd och kärlek.
När vi kommit så långt, eller bättre uttryckt, när Gud fört oss så långt, är vi inte längre medvetna om vårt andliga tillstånd utan lever i en slags helig okunskap om vårt själsliga livs mening, säger Teresa av Jesus (Sjunde boningen). Kyrkan kallar det mystikens teologi. Teresa är en sådan mystikens teolog.
Det är vinstockens mysterium hon exemplifierar och som Johannes talar om. Vi kan inte vandra helighetens väg utan att vara inlemmade i Kristus personligen. Han liknar mysteriet vid en vinstock och vid att vi är grenarna som växer ut från Hans kropp, Hans mystiska lekamen, som påven Pius XII undervisat om.
I vår förvirrade tid, då Kyrkan är i ännu en allvarlig troskris, är det avgörande att vi är kvar i vinstocken och inte lämnar den för andra ideal än Kristi undervisning och gemenskapen med Honom i tron, hoppet och kärleken. Vi har Bibeln och vi har den apostoliska traditionen som vår grund i det kristna livet och för vårt hopp.
Kära medbröder och medsystrar! Skapelsen är ofattbart stor och dess skönhet lika ofattbart stor. De heliga är Skapelsens ädelstenar som lyser med sanningens strålglans. Varje stjärna på vår natthimmel är liksom en bild av de heligas själar som skådar Gud i ständig, andlig hänförelse.
Paulus har ett ord om detta kosmiska skeende när han säger ”att hela skapelsen ännu ropar i födslovåndor” (Rom 8: 12). Alltså, kära bröder och systrar, det av Gud inspirerade Ordet pekar på att det är absolut nödvändigt att vi är kvar i Jesu vinstock med allt det innebär. Om våra små grenar bär den frukt Gud vill ge oss, då blir Gud också förhärligad, så som Han blivit förhärligad genom de heliga, som Teresa, som Franciskus och Klara, som Lilla Thérèse, och alla de andra, som Anden vädjat för i det fördolda. Må vi genom Guds moder Marias förbön en gång räknas till de utvaldas skara och få tillbe Gud i all evighet.
Amen.
diakon Göran Fäldt