Predikan på minnesdagen för S:ta Teresa av Jesusbarnet 2019

Sak 8: 20-23; Ps 87; Luk 9: 51-56

Uttrycket ”Kalla ner eld från himlen som förgör dem” kan inte förstås bokstavligt av skäl som ligger i Jesu svar: ”Han tillrättavisade dem”, skriver Lukas.

Om de menat bokstavligt, alltså som i fallet med Sodom och Gomorra, eller i fallet med profeten Elias som nedkallar eld över slaktoffren på stenaltaret inför de upphetsade Baalprästerna, skulle det inte räcka med en tillrättavisning. I Sodom och Gomorra har folket svårt försyndat sig i otukt, Baalprästerna tillbad avgudar av silver och guld. Israels folk gick dit och offrade i stället för att tillbe Herren som föreskrivs i Mose lag. Det är synd mot första Guds bud, ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig”.

Lärjungarnas ord är snarare ett kraftuttryck – ungefär som i svenskan när någon upprört säger ”Dra åt helvete” eller ”Fan ta dig”, eller liknande. Våra irakiska bröder kan säga till sina barn om de glömmer något eller är olydiga: ”Jag ska döda dig!”. I ingetdera fallet kan det tolkas bokstavligt. Det är folkliga kraftuttryck.

Nej, Jesus har i Bergspredikan visat hur lärjungarna ska förhålla sig till olika motgångar, till andras fiendskap och till och med förföljelse för lärjungaskapets skull. ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner, Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull”.

 Skulle mästaren som lär dem att komma med frid där krig råder och förlåtelse där orätt begås, ge sitt stöd åt sådana tankar som lärjungarna hade när folket i en samarisk by inte ville ta emot Honom? Det är otänkbart!

Lärjungarnas reaktion är inte bara frustration över bybornas blockering av Jesus och det han ville förkunna för dem, utan också ett uttryck för deras kärlek och beundran för mästaren. De blir så att säga upprörda på hans vägnar.

Men han låter sig inte uppröras av motstånd utan vandrar vidare för att möta andra och förkunna budskapet. På något sätt säger han till dem: ”Inte så, mina kära bröder. Inte så. Döm dem inte. Gör gott mot andra!”

 Thérèse väljer alltid den ödmjuka vägen och kärlekens väg, också i det lilla. Hon vill inte överdriva sin betydelse, hon eftersträvar inte att vinna något utan hellre förlora allt för Jesu skull. Ju fattigare på framgångar, ju bättre, för då kommer hon Mästaren närmare. Har inte han blivit avvisad, kanske föraktad, kanske skymfad och hånad? Då vill hon det också.

Att älska Jesus kan bara betyda att följa honom på Hans väg och inte välja bort det svåra och tunga som heter korset. Hennes hopp är större och starkare än känslan att vara sårbar och utsatt. Hon ber för dem som inte ännu tror och hoppas för deras skull, eller så som Herren Sebaot säger till alla folk i Sakarjas bok: ”När den tiden kommer skall tio män av olika folk och språk gripa tag i mantelfliken på en judisk man och säga: ’Vi vill följa er, vi har hört att Gud finns hos er’” (8:21).

Vi som med glädje och beundran minns Thérèse av Jesusbarnet och det Heliga Anletet får alltid någon hjälp i våra egna frustrationer och kan förvandla dem till trosakter.

                                                                                     diakon Göran Fäldt