Predikan på minnesdagen för Johannes av Korset 2018
Jes 48:17-19; Ps 1:1-4, 6; Matt 11:16-19
I dag när vi får fira minnet av den helige Johannes av Korset görs en jämförelse med Johannes Döparen. Han varken åt eller drack och var klädd i kamelhår. Vi får bilden av en Guds profet som vittnar om Gud genom sin totala världsfrånvändhet: han valde öknens hårda villkor för att förkunna nådens tid för Guds folk, nådens tid därför att folket, utan omvändelse och försakelser, inte skulle kunna se Guds rike förverkligat. Han blev martyr för Guds heliga lag. Han förbjöd Herodes äktenskapsbrott och blev drottningens dödsfiende.
Och Johannes av Korset? Är han en öknens profet som Johannes Döparen, en man som tuktar sin kropp och renar sig själ från jordiska begär? Jo, men inte för försakelsernas skull. Han menar att den andliga människan kan uppnå allt genom att avstå från allt (på spanska – Nada – Toda).
Hela det andliga ”programmet” – om man kan kalla det så – syftar till att uppnå den fullhet Gud skapat människan för! Han söker villkoren för att åstadkomma en sann dialog med Gud. ”Den själ som älskar Gud lever mer i det kommande livet än i detta livet”, säger Johannes (Andlig sång, 11:11).
Är han en den andliga nattens helgon som finner ett annat ljus i djupet av sin mänskliga själ? Ja, sådan är han, genom Guds vilja och nåd. Alla kristna kan ibland känna igen sig i detta inre ljus mitt i den själsliga natten. Den heliga moder Teresa av Calcutta delar samma erfarenhet med honom. (jfr Kom, var mitt ljus, Catholica förlag 2003).
Eller är han en följeslagare till profeten Elia på berget Karmel? Johannes beskriver ett andligt Karmel, att bestiga detta Karmel kräver tro, ty tro förenar själen med Gud. Sinnena försenar eller gör föreningen svårare, lär Johannes, kyrkoläraren (se närmre Bestigningen av berget Karmel).
Många som vill nå dit på den andliga vägen till förening med Gud kommer att misslyckas, därför att de tycker att de måste straffa sig själva för synder eller för olydnad mot Gud. Den andliga väg kyrkoläraren Johannes av Korset lär oss, är ingen akt av total förnekelse av människan inför Gud.
Han är bara konsekvent i sin längtan till Gud och trogen Guds kallelse: att låta sig ledas av Gud, utan rädsla, utan särskilda förväntningar, bara en total överlåtelse till Gud i det andliga livet.
I det andliga livet är lidandet inte ett negativt val, det är en förening med Kristus, i hans liv som den föraktade tjänaren, den ovälkomne, den förkastade och till slut dödsdömde Guds älskade Son. Jesu yttre kroppsliga lidande kan vi föreställa och se. Hans inre lidande kan vi inte se och inte föreställa oss. Vi kan bara känna igen oss i det.
De smärtor Johannes skriver om i Andlig sång vill han inte undfly för att slippa dem och bli botad från sina andliga sår. Han stannar kvar i dem av kärlek till den lidande frälsaren som ger sitt liv för alla människors frälsnings skull. Det är kärlekens kraft! ”Den som är sjuk av kärlek kan inte botas annat än genom närvaron av den Älskades ansikte”. (Andlig sång, 11:11).
Han tror på Herren, litar på Hans vishet och barmhärtighet. Ingenting får honom att avvika från den konungsliga väg frälsaren vandrat på jorden. ”Jag är Herren din Gud, som ger dig nyttig undervisning”, läste vi i Jesajas bok, som fortsätter ”Jag leder dig den väg du skall gå” (48:17b).
Nej, Johannes är inte ett svårare helgon än vårt eget mänskliga liv i dag är svårt. Han är inte svårare eller lättare än själva kärlekens väsens. Salig den som inte ger upp utan söker den och vinner Guds vishet.
Gud upplyser vår andliga natt, Kristus gör oss delaktiga i hela Guds frälsningsverk genom att låta oss lida med honom när lidandet kommer. Genom honom blir mörkret ljus.
Kärleken är starkare än döden. Föreningen med Gud i bön och omvändelse är en säkrare väg till var och ens frälsning än aldrig så många penninggåvor eller goda gärningar för andra. Men Kärleken till Gud måste vara total och villkorslös för att lyckas i sitt sökande. Sådan är Guds kärlek till oss, hans älskade skapade varelser: total och villkorslös. Amen.
diakon Göran Fäldt
