Predikan på Herrens Dop 2017

Jes 42:1-4, 6-7; Apg 10:34-38; Matt 3:13-17

Under året som gått minns vi kanske den så kallade skandalen med politikern som av religiösa skäl inte ville hälsa på en kvinna som sträckte ut sin hand, som man gör i Sverige. Som muslim av viss övertygelse tar man aldrig en kvinnas hand, inte ens som det var en politisk kollega, om det inte skulle vara en de möjliga fyra eller fem hustrurnas hand. Och i så fall förmodligen inte på offentlig plats.

Den Petrus som talade till icke israeliter i Caesarea vid havet hade ett liknande religiöst problem. ”Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom” (Apg 10:28).

Men apostlagärningarna berättar i dag att Petrus hade kommit till en ny insikt genom den Helige Ande och förstått ”att Gud inte gör skillnad på människor” (Apg 10:34). Tillsammans med några bröder från Joppe hade han då vandrat från Jerusalem till en icke jude, Cornelius, i Caesarea, som bett honom att komma ”för han hade något viktigt att förkunna”(jfr Apg 10:22).

Med sin nya insikt har sedan Petrus förkunnat allt som Jesus sagt och gjort för folket och att han korsfästs, dött men uppstått från de döda. När han alltså själv med bröderna förkunnat evangeliets nyhet, så som Jesus befallt, hände det att ”den Helige Ande föll över alla de församlade” (Apg 10:44), judar och icke judar. Och de judekristna från Jerusalem som följt med ”förvånades över att den helige andes gåva blev utgjuten också över hedningarna” (Apg 10:45). Detta ledde sedan till beslutet att uppta de församlade i den nya gemenskapen genom det heliga dopet.

Dopet är alltså tecknet på Guds gåva i en ny gemenskap, ett förbund mellan Gud den Allsmäktige och alla människor, rättfärdiga och syndare. Dopet är ett vad Kyrkan kallar ett ”effektivt tecken”, alltså ett sakrament i vilket Gud förmedlar sig själv, som nåd och barmhärtighet till var och en som omvänder sig. Den som tar emot dopet, barn eller vuxen, blir en ny människa i gemenskap med Jesus Kristus, han som är den nye Adam. Därmed har också människan, urbilden av människan, blivit den nya Gudsbilden.

Evangeliet i dag om Herrens eget dop visar på två saker. Det första är att Gud uppenbarar sig för människor i sin gudomlighet och treenighet: Gud Sonen i sin mänsklighet står i Jordanflodens vatten och blir döpt; Anden sänker sig uppenbarad som en duva över Honom och Faderns röst hörs: ”Detta är min älskade Son, han är min utvalde” (Matt 3:16-17).

Det andra evangeliet samtidigt avslöjar, om man tänker på att Markus och Lukas berättar samma händelse, är att denna grundläggande händelse har uppfattats som uppenbarad sanning i den första gemenskapen i Jerusalem. Det är här det för den katolska kyrkan så viktiga begreppet ”tradition” har uppstått. En historisk händelse som det berättas om och som förs vidare, från äldre till yngre, från ett centrum till jordens yttersta gränser.

Det är en gemensam lära, det blir en gemensam tro och det ger ett gemensamt missionsuppdrag, som nu besöket hos Cornelius, icke juden och hans familj, är ett tidigt exempel på. En gemensam lära är ett vittnesbörd om betydelsefull sanning som måste bevaras oförändrad från släkte till släkte. Alla religiösa handlingar – eller beteenden – som ”blockerar” sanningen måste ge vika för det nya i evangeliets totala människosyn. Vi sträcker ut handen åt alla, ty vi har lärt oss och förstått ”att Gud inte gör skillnad på människor”. Amen.

Diakon Göran Fäldt