Predikan minnesdagen för S:ta Maria Magdalena da Pazzi 2016

1 Pet 2:2-5, 9-12; Ps 100; Mk 10:46-52

Den stora frågan till alla Guds heliga är den vi hör i evangeliet i dag:

”Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” (Mk 10:38).

Jesus frågar om apostlarna kan lida och dö med honom. Det är så typiskt att de svarar med sådan självklarhet: ”Ja, det kan vi”. Många kristna betonar, liksom apostlarna, viljan, den egna förmågan ensam, utöver allt annat.

Men viljan kan också dölja en farlig självförhävelse, en tillit till den egna kraften. Hur stark den än kan vara mänskligt sett kan den brytas av som en torr kvist: tänk bara på den viljestarke S:t Petrus’ tre förnekelser. Mystikernas väg, Maria Magdalena de Pazzis väg till exempel, är en helt annan: deras liv har djupa rötter, så djupa att deras gärningar inte syns. Många tycker att de är till ingen nytta i Guds rike. De har ingen stark egenvilja och märks inte!

Egentligen kan ingen följa Jesus utan nådens hjälp. Exstaserna – de andliga erfarenheterna av nåd som många kristna får – visar att inte ens heliga människor kan dricka Jesu bägare eller döpas med Jesu dop utan hjälpen från Gud. Exstaserna är inte viljans område, det är öppenheten mot nåden, den Gud ger när han vill och av skäl bara han själv känner.

Jesus har lidit verklig ångest för vår skull, för att vi skulle kunna överleva som troende i den yttersta prövningens stund. Därför ber Jesus själv i Getsemane: ”Abba, Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig (Mk 14:36)”. Hos Lukas säger Jesus, som hos de andra evangelisterna, ”Men låt din vilja ske, inte min” (Luk 22:43). Återigen, för vår skull, den sista anbefallningen i Guds händer – med trons kraft! Men bara hos Lukas syns den gudomliga hjälpen, ”En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft” (Luk 22:43).

Också hos Jesus ser vi öppenheten och beroendet av Gud, som helighetens princip. Själva sårbarheten är viktigare än viljan, styrkan, kraften och övertygelsen. Det är ju precis S:t Paulus’ erfarenhet: ”Det är i svagheten jag är stark”!

Den heliga vi minns i dag, Maria Magdalena da Pazzi, karmelit under det kyrkligt turbulenta 1500-talet, tilläts av Gud att lämna kroppens och sinnesförnimmelsernas verklighet och följa Jesus andligen, men med större inblick och insikt i Jesu lidande än någon bön kan, än någon själens egna valda meditation, kan ge. Vi kallar det exstas. De flesta kristna har erfarenhet av någon form av extas: den kan vara ett ögonblick men ge hela livet en ny inriktning. Gud utser vanliga kristna att erfara detta, ingen väljer exstas. Gud verkar genom en troendes exstas alltid för andras skull, så att de på ett annat sätt ska tro och förstå vad det innebär att tro.

Kära systrar och bröder! På så många olika sätt hjälper oss Gud med allt. Hans heliga är ett av hans sätt att hjälpa oss, särskilt med vår ångest och vår rädsla för ångesten. De heliga avspeglar Guds enastående kreativitet. Gud ger sig själv till oss när vi öppnar oss och överlåter oss, när vi ser vår egen svaghet som vägen in i den gudomliga kärleken. Inte så mycket viljans väg utan den villkorslösa överlåtelsens väg.

Vi måste alla gå igenom vår ångests Getsemane någon gång i livet men det är till vår välsignelse när det sker. För frågan är, ”Kan ni dricka den kalk jag dricker och döpas med det dop jag döps”; vårt svar måste vara, ja, det kan vi, med Guds nåds hjälp! Amen.

Diakon Göran Fäldt