Predikan 11 söndagen under året 2023
2 Mos 19: 2-6a; Ps 100; 2 Kor 5: 6-10; Matt 9: 36-10: 8.
Kära medkristna,
När Mose kommer ner från berget i Sinaiöknen är hans hjärta och tankar uppfyllda av Herrens ord till honom. Han samlar folket och talar till dem om Guds stora och eviga löften: ”Om ni lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk”.
När de äldste fått höra vad Herren sagt och hela folket i fullständig enhet svarat ”med en mun”, hade Mose lyckats med sitt uppdrag. Folket litade på honom eftersom han fört dem ut ur slaveriet i Egypten och varit deras ledare genom den svåra vandringen genom öknen. Han var en förmedlare av ett förbund med Gud. Hans ord var Guds ord!
Folket skulle sedan med sina präster vara ett heligt folk enligt Guds vilja. I det nya och eviga förbundet i Faderns Son, Jesus Kristus, kan vi nu vara vid gott mod, säger S:t Paulus, även om vi vet att vi än så länge har ”vårt hem i kroppen och måste vara borta från Herren”.
Allt troende folk har samma längtan till Gud och livet i evigheten. Vi lever i tro, utan att se. Ja, det påminner oss om Kristi ord till Tomas tvivlaren: ”Du tror nu därför att du har sett mig, saliga är de som tror utan att se” (Joh 20:29). Vi får bara inte glömma att tron ger oss delaktighet i Guds folk som är Kyrkan. ”Vare sig vi är borta eller hemma”, säger Paulus, ”skall vi alla stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han gjort under sitt jordiska liv, gott om ont” (5:10). Det som alltid är gott att göra och som får sin himmelska belöning är medlidandet ”med dem som var illa medfarna och hjälplösa som får utan herde”.
Apostlarna fick också ”makt över orena andar och kunde driva ut dem och bota alla slags sjukdomar och krämpor” säger Matteus. När alltså Kyrkan konkret och effektivt hjälper människor gör hon det i Herrens namn.
Kära medkristna,
Det finns alltså ett sätt att leva tron som befriar oss från vår tids andliga sjukdomar, individualismen och relativismen, och det är delaktigheten i de kyrkliga barmhärtighetsverken. Så fort vittnesbördet gäller andra än vi själva ärar det Gud och uppfyller kravet att vara ett heligt folk. Folket skulle ju ”med sina präster vara ett heligt folk” enligt förbundet i Gud, som Mose fick höra och som han lade fram för folket nedanför berget där han tagit emot stentavlorna med Guds heliga bud. Tro är alltså inte bara en inre hållning inför Gud utan ett deltagande i Guds hela frälsningsplan för människosläktet. Det understryks av kulten av Jesu Hjärta. Han är ödmjuk och saktmodig av hjärtat och uppenbarelsen ger oss tillfället att omskapa vårt hjärta till större likhet med Hans.
På den Yttersta dagen då alla ska uppstå i kropp och själ, faller den slutliga domen. ”Var och en skall då få igen för vad han har gjort, gott som ont” (2 Kor 5:10). Då skall det visa sig att tron på Gud inte är en privatsak som man kan behålla för sig själv. Det är inte bara en världsfrånvänd inställning utan ett högmod och en förnekelse av villkoren för förbundet mellan Gud och hans folk.
Därför ber vi gemensamt i Kyrkan idag: ”Gud utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss andens kraft så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke, ord och gärning.” Allt vi firat under den gångna veckan talar om samma sak: tron måste åtföljas av handlingar som tjänar medmänniskorna mer än oss själva. Kristi kropp och blod, Jesu Hjärta, Jungfru Marias obefläckade hjärta, är firanden som öppnar oss mot Gud och vår medmänniska, amen!
diakon Göran Fäldt
