Påskdagens morgon 2019

Påskdagens morgon 2019

Apostlagärningarna 10:34a-37-43; Psaltaren 118; Kolosserbrevet 3:1-4 eller Första Korinthierbrevet 5:6b-8; (Johannesevangeliet 20:1-9 eller) Lukasevangeliet 24:1-12.

Kära bröder och systrar,

Tron på uppståndelsen vilar på tron på Gud som ”inte är en Gud för döda utan för levande” (Markus 12:27).  Många i det judiska folket hoppades på uppståndelsen – men utan att ha några verkliga bevis på vad det skulle innebära. Egentligen har vi samma situation i vår tid och i vårt samhälle, människor hoppas på en uppståndelse men menar i de flesta fall ”ett evigt liv”.  

Egentligen är det en slutsats som alla människor kan komma fram till eftersom de är tänkande varelser. De har svårt att tro att det andliga inom dem upphör med den fysiska döden. Vad de inte finner vara lika självklart är domen och frälsningen, möjligheten till de tre tillstånden, skärselden, paradiset och helvetet. Det finns i alla tiden också radikala ateister som tror att allting tar slut efter den biologiska döden. Men de kan inte säga sig ha bevis för detta tillstånd som inte är ett tillstånd. Det handlar om en anti-tro.  

Jesus själv lär att Uppståndelsen är en gudomlig plan för människan. I hans lära om uppståndelsen finns också läran om den eviga lyckan hos Gud, men också straffen för synderna mot Guds lag och helvetet. Han är motsatsen till en ateist.

 Han stod mitt i en strid mellan olika tolkningar eller förhoppningar. Fariséerna, som förnekade att han var Messias, bekände tron på uppståndelsen men saddukeerna förnekade den. Till dem sade Jesus: ”Är det inte därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt som ni misstar er?” (Markus 12:24). Det allvarliga med saddukeernas inställning enligt Jesus måste ha varit att Gud för dem inte var en Gud för levande utan för döda, det vill säga att de var ateister. Om Gud inte är en Gud för levande så kan han inte vara Gud och inte heller existera. Hur kunde Han då övertyga dem om Sanningen? Han kunde ju inte hänvisa till de skrifter som vi känner som Nya testamentet, evangelierna och breven, som ju kom till efter Hans himmelsfärd. Han kunde inte hänvisa till Kyrkans trosbekännelse som tillkom i Kyrkans tidiga historia och som finns i vår trosbekännelse i dag. Han kunde inte ha citerat de underbara texterna i koncilierna och i påvarnas undervisning. Men Han kunde ha citerat Andra Mackabeerboken i Gamla testamentet: ”Världens konung skall uppväcka oss till evigt liv, oss som dör för hans lag” (2 Mackabeerboken 7:14). Om han gjorde det vet vi naturligtvis inte. Han kan ha känt till dem och möjligen talat om dem – något vi aldrig kan få veta. Böckerna skrevs omkring år 100 före vår tidräkning, enligt forskarna.

Dessa trosvittnen, mackabeerna, blev ju martyrer för sin trofasthet mot Gud. Deras berättelser finns i Bibeln, eller som vi säger, i den Heliga Skrift.

Men eftersom dessa saddukeer inte ”kunde skriften eller visste något om Guds makt”, kunde Jesus inte övertyga dem om att det eviga livet är en verklighet och att uppståndelsen är beviset för att Gud existerar och är en Gud för mänskliga varelser som är vid liv också om de dör. Jesus kunde inte övertyga någon med hjälp av förklaringar av den Heliga Skrift eller med något filosofiskt resonemang. Det är den centrala punkten också för oss som inte kan övertyga våra icke troende medmänniskor om uppståndelsens verklighet. Vad vi än säger, tror de det inte.  

Jesus’ metod är en annan, och det är inte en metod, eller en pedagogik, utan en uppenbarelse, det vill säga ett vittnesbörd om en sanning som står över den naturliga lagen. Jesus förbinder tron på uppståndelsen med sin egen person. Han säger och han upprepar på flera sätt: ”Jag är uppståndelsen och livet” (Johannes 11:25).

Man kan alltså inte tro på Uppståndelsen, och inte det eviga livet heller, utan att tro på Personen Jesus Kristus. Utan att tro på Honom kan man inte tro på Uppståndelsen. ”Det är Jesus själv som på den sista dagen skall uppväcka dem som har trott på honom” och – här kommer det avgörande och viktiga tillägget – ”som har ätit hans kropp och druckit hans blod” (Katolska kyrkans katekes 993). Vi kan alltså inte förstå tron på annat sätt än genom gemenskap i livet med Jesus – som är en mänsklig person men som genom sin fysiska uppståndelse från den kroppsliga döden visar sig vara en gudomlig Person.

Påskfirandet innebär alltså två saker: för det första att tron på Jesus är en verklig gemenskap med Honom i det vardagliga livet och för det andra att vi som kristna bara kan övertyga våra medmänniskor om att Gud finns och söker människan för att ge henne den eviga lyckan, som trosvittnen. Vi kan inte övertyga någon genom Skriften eller genom filosofin eller teologin, bara genom att vara levande vittnen om Honom som levde bland oss, led oskyldig för våra synder och uppstod kroppsligen till livet efter att blivit korsfäst av både det gamla prästerskapet och den civila makten. Därför har han gett oss, sina efterföljare, uppdraget och ansvaret ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet” (jfr Matteus 28:18-20). Det betyder, vittna om Honom med ert liv så vinner ni er egen frälsning och håller budet att älska medmänniskan.

Kära bröder och systrar! Låt oss idag ta emot den sanna glädjen att få vara hel människa enligt den gudomliga planen. Herren är uppstånden, halleluja, Han är verkligen uppstånden! De två männen vid graven sade ju till kvinnorna: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått” (Lukas 24: 5-6). Vårt vittnesbörd som kristna är världens enda hopp. Sviker vi i Kyrkan genom allvarliga synder, släcker vi hoppet för många som längtar efter Sanningen. Finns i Kyrkan sanna helgon, tänds hoppet för miljontals människor ute i världen. Gud vare pris och ära i evighet. Glad Påsk och evig lycka i Herren Jesus Kristus!  Amen.

                                                                                        diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.