Tradition... eller förändring?

Lite bakgrund

Det känns ledsamt att, till nyligen, inte ha fått veta något om den Antika liturgin, att en sån vacker och rik tradition har ryckts undan ens medvetande. 
Varför skulle de efterkommande generationer inte få ta till sig den del av Kyrkans oerhört vackra och inspirerande skatt som katoliker tillgodosett sig med i mer än tusen år? 
Tänkte man att de som kommer efter inte ska sakna något? 

2007 gav, påven Benedikt XVI, ut ”Motu Proprio” Summorum Pontificum, vilket sa att; ” alla behöriga präster tillhörandes den Latinska riten får fira den Antika riten utan särskilt tillstånd”. 
Påven emeritus sade att den gamla Missalen aldrig upphävts! 
Men när Paulus VI Missale stod färdig förstod man det som att den gamla Missalen automatiskt hade avskaffats. 
Benediktus XVI skrev att Missalen inte är en lag bok; när en ny lag promulgeras upphör den gamla. Men den tidigare Missalen upphävs inte, även om en ny har anordnats.

Texterna som används i de liturgiska textböckerna, kom från de ord som användes i liturgin, och inte tvärtom.

Ingen, inte ens påven kan ändra en Missal, därför liturgi är inte ett arbete gjort av ett tillkallat utskott, men liturgi är en organisk utveckling från Kristus till apostlarna genom traditionen - till oss. 

Liturgi är

”..ett mysterium av sammanflätningar mellan 
textstruktur och handlingar hade vuxit ur Kyrkans tro genom
århundradena. Det bar hela tyngden av historia inom sig själv, och ändå, på samma gång, var det mycket mer än en produkt av människors historia.
Varje århundrade hade lämnat sina avtryck på den…
Allting var inte logiskt. Ibland blev saker komplicerade, och det var inte alltid lätt att finna ens väg.
Men det är precis det som gjorde detta hela ståtliga bygge underbart, som ens hem”. 
                                                                                                   (Cardinal Ratzinger)

Efter Vatican konciliet fick den antika riten en dålig klang därför att vissa avvikande grupper i Kyrkan firade den.

                                        
Ex opera operato

Vi lär oss att liturgins form inte spelar så stor roll så länge som prästen gör och säger det som bringar Kristi kropp och blod; 
Orden för konsekrationen är det väsentliga…Mässan är alltid Mässan oberoende av hur prästen är eller hur Mässan är firad …..

Vi vet att det inte beror på prästens helighet att brödet och vinet blir Kristi Kropp och Blod.
Men är det därför som vi istället så sällan hör hur inspirerande, hjälpsamt och även nödvändigt det är att ha heliga präster, hängivna deras kall, med en brinnande kärlek till Kyrkan, till Sakramenten och själars frälsning? 

Det är sant att ex opera operato, tack och lov, alltid gäller. 

Men leder detta faktum till en minimalistisk syn?

Många ”känner sig” inte hemma med knäböjningar, även inför sakramentet, fokusen är nu på den ”uppståndne Kristus”, säger man, som om man inte skulle behöva gå ner på knä inför den uppståndne Herren!

Att ge Gud det bästa i den heliga Mässan betyder för det mesta att man anordnar olika grupper och volontärer som ansvarar för allt möjligt vilket skulle bidra till en ”bättre Mässa”; ett aktivt deltagande!

Men handlar Mässan först och främst om oss, eller handlar det om Gud?

 

Översteprästen
Det som offrats har blivit fullkomnat när Kristus blir närvarande på Altaret. 
Prästen som konsekrerar Eukaristin gör det inte av någon kraft han själv besitter men i kraften av delaktigheten i det enda sanna prästerskap som är Jesus själv; Överste Prästen. 
Jesus är präst i Hans ”natur” och kan därför dela med sig av detta prästerskap till andra män, enligt Hans val. 
Jesus Kristus som finns sakramentalt närvarande i prästen gör att prästen är ”annan”. 
En sällsam och helt ofattbar gåva som Kristus ger oss! 
Och ändå, hur lätt och enkelt man på de senaste åren förlikar det heliga prästämbetes präster med pastorer som inte kan sägas besitta dispositioner för att agera  in Persona Christi.

När prästen offrar Mässan, som han gör å Kyrkans vägnar, är han en Kyrkans tjänare; en officiell person. Så prästens helighet eller sätt att offra Mässan har i sig ingen betydelse, han ”vinner” nåd för de troende genom sitt prästerliga arbete oavsett av hans personliga helighet eller hängivelse till Gud.

Men om prästen innehar en personlig kärlek och hängivelse till Jesus Kristus, lever ett liv i bön och kyskhet, så är väl det mycket bättre, för det bär frukt, inte bara i prästens eget liv men också i de troendes liv, i de själar som prästen bär ett andligt ansvarar för.

När således en Mässa blir ett synbart uttryck för Guds majestätiska närvaro och trefaldiga helighet, när alla ens sinnen dras till det vackra, det transcendentala, till det mysterium som Gud är, så fylls själen med vilja att tillbe Gud, Hans helighet och Hans majestät. 
Vi vill ge Gud det Han är värd; all pris, ära och lov och tillbedjan, men inte bara det, utan också våra liv, oss själva.

Närmare än vad vi kommer Kristus i den Heliga Mässan - kan vi inte komma någon.
                                      
 

En Mässa för syndare
Att be enligt den Antika riten fördjupar och formar ens sinne och medvetenhet, också ens hjärta. Det är en Mässa för syndare, för sanningen om människan skiner rakt igenom firandet.
Man inser på ett allt djupare sätt att lämnad till sig själv och sina egna påhitt är man borttappad.
I den Antika riten ser vi något som är mycket berörande: både prästen och de troende som förenar sig med honom under Mässans offer, igenkänner deras eget elände. 
Människan är syndare i behov av återlösning. Riterna kan, med hopp i Gud, lämna över detta elände till Gud så att det kommer i kontakt med nåd.
Alla knäböjningar, bockande med huvuden av både präst och deltagande, slående på bröstet, djup bön, tystnad, och åter tystnad, ett niofaldigt Kyrie...
- påvisar alla närvarande att det är i den Heliga Treenighetens Närvaro vi befinner oss. Den antika riten gör sanningen kännbar, inte på ett emotionellt sätt men istället lyfter den en innerlig  och samlad längtan efter att förena sig med Herren i Hans vilja.

Liturgi är Guds egen handling för Hans folk, så de är inte först och främst något vi gör men snarare något Gud gör. Det är en Kristi handling, men med den handlingen kan Hans mystiska kropp, Kyrkan, förena sig. 

I den antika riten har präster inga valmöjligheter, det finns ingen plats för spontanitet, ingen egen personlig framställning av Mässan; han gör precis så som det är givet honom att göra och som präster har gjort i århundraden före honom. 
Liturgin talar om för prästen om han ska vända sig eller inte, titta upp eller inte, läsa och be högt eller inte, hur han ska lägga händerna, hålla fingrarna!

Prästen försvinner för att Kristus ska få all plats. 

Tystnaden är kanske det mest påtagliga i den Antika riten. 
En tystnad man lär sig att be i, kan be i, vill be i.
I den Antika riten går prästen upp för trappstegen till Altaret men stannar på vägen, som ett tecken att han inte är värdig att träda fram inför det allra heligaste. 
Vid Altarets fot ber han:
”Jag ska gå till min Guds Altare, till Gud min ungdoms glädje. Skaffa mig rätt, o Gud, och ta dig an min sak! Rädda mig från ett trolöst folk, från falska fördärvade människor! Du är min Gud, min tillflykt…
                                                                                              (Psalm 43)

Vi förenar vår bön med prästen, som ber å våra vägnar, som utövar, i kraft av hans förening med Kristus, vad vi inte kan utöva.


Mässoffret
Kristi Eukaristiska närvaro uppnås genom en gudomlig handling. 
Prästen erbjuder brödet och vinet, sen…i ett kärlekens samspel mellan de tre Personerna, träder vi in i en förevigad tid och plats, bortom tid och rum, där Offret som en gång offrades ännu är inför Fadern och inför oss, Offret är behagligt inför Gud eftersom Offret är Gud själv.

Den Heliga Mässan är inte ett dukat bord för en måltid eller en social sammankomst. 
Vårt PåskaLamm, Kristus har blivit slaktat (KKK§1364), det ligger blodigt (om än oblodigt) utgjutet på Altaret, Jesus erövrade döden och syndens bittra frukter och genom sin uppståndelse återställde han oss till det eviga livet. 
Men, säger någon nu, Offer och blod och Golgata är inte de enda aspekterna av Mässan. 
Det är sant.
Men vilka aspekter skulle vara viktigare än att Jesus kärleksfullt offrar sig till Fadern för oss i något som inte bara liknar men är en förintelse?! 
Han som hänger där, på korset framför oss, på Altaret, tillber Fadern, gör upp för våra synder och ber för vår frälsning.

Måltiden, ordet, förkunnandet…allt är där, men det som finns inför oss, klart och tydligt, det som är det centrala, är Offret.

Vilka andra aspekter berörde Jungfru Maria, Magdalena och Johannes då de stod vid korsets fot?
Antagligen inget mer än innerlig kärlek, tacksamhet, smärta, och viljan att imitera Kristus genom att offra sig själva, kropp och själ, med Honom.

Mässan är först och främst Sacrificium.

 

Vad Mässan leder oss till
Tillbedjan. Distraherad av yttre såväl som inre orsaker leder oss bort från Gud till oss själva, eller till de andra och allt annat omkring oss, men det centrala i Mässan är att Tillbe Gud.
Tacksägelse. Tacksägelse är ofta förknippad med förundran vilket i sin tur leder till Tillbedjan, ödmjukhet och frid. Även här vill man inte vara distraherad av det som finns omkring en men låta våra hjärtan bli påminda om vad Jesus gjort för världens frälsning och för oss, personligen.
Gottgörelse. Inför Jesus, inför Lammet; offrat, slaktat och förtärt, slår vi oss på våra bröst väl medvetna om att vi själva är orsak till det. Mässan är det mest fullkomliga vi kan offra till Gud i gottgörelse för oss och för andra, för våra och för andras synder.
Förbön. Jesus är på Altaret Han tar emot våra böner och överlämnar dem till Fadern tillsammmans med sin eviga bön vilken alltid är inför Faderns hjärta. 
Det är här vi ber Honom om hjälp.

Till slut så leder oss Mässan till identifiering med Kristus

 

Mässan; till Guds ära.
Den heliga Mässan är ändamålet för vilken Katoliker genom århundraden har byggt katedraler och kyrkor, inte för att hålla måltider, sociala sammankomster eller för symboliska minnes stunder som ”samlar oss in” för att känna gemenskap.
Kyrkan anordnar många andra aktiviteter för det ändamålet.

Till Mässan går vi för att älska Gud så som sig bör, tacka Gud som sig bör, böja oss inför Gud i en ödmjukhet som sträcker sig ner under lera och aska. 

Under Mässans gång står vi vid korset fot med Maria, den heliga jungfrun, med Magdalena den omvandlade synderskan och med Johannes, den kyske, hörsamme och älskade prästen.
Tillsammans med Offret och Offrets vänner, kan vi återge till Honom allt vad vi är och har.
Mässans gemenskap sträcker sig utöver kyrkans och den lokala församlingens synliga närvaro; den sträcker sig till himmelen där vi är förenade med dem som sjunger det eviga "Helig, Helig, Helig". 
Den sträcker sig till skärselden där ett smärtsamt och tårfyllt
"Kyrie Eleison" ständigt ropas ut till Gud. 
Den sträcker sig över berg och dal, över gator och torg, till svarta hål och getton, 
Hans Blod rinner ut från Mässan över alla människor och ner i det minsta krypin.
 

”Och dess frukter ska aldrig ta slut, varje månad bär det ny frukt, ty det får sitt vatten från helgedomen.
Deras frukt ska ge föda och deras blad läkedom” 
                                                                                                            (Hes.47:12). 

Kristus gör det möjligt för oss fattiga syndare att ta emot ett sakrament som består av Hans egen kropp och blod!
Det finns verkligen inget mer värdefullt för oss än Eukaristin, den korsfäste och uppståndne Kristi Kropp och Blod, själ och gudomlighet; Gud älskar oss så mycket att han gav oss denna outsagda och osjälviska gåva.
Hur tar vi emot den? 
Som den största Gåva som finns? 
Som det allra heligaste, det allra värdefullaste? 
Sänker vi vår blick, täcker vårt huvud och tar av oss våra skor? 

Eller går vi till detta heliga Offer likgiltiga inför våra, världens och, inte minst, Kyrkans synder?
Tror vi inte (längre) att Guds vrede är tänd?
Är det inte från Guds vrede vi är undkomna om vi följer ”Lammet vart än Han går” och stryker våra dörrkanter med Lammets Blod?
Det är bara Lammet som blidkar Faders vrede.
Det är Lammet som är älskat, det är Lammet och Lammets Blod som det har behagat Fadern att låta oss bli förlösta genom.
                                            
 

Öst eller Väst?
Inom en extrem kort tidsrymd, var det en dag?- vände sig prästen 180° från Altaret och korset - till folket!

Vi vänder oss inåt, kanske vi är omedvetna om det, men vi upphöjer människan mer än Gud. Vi sätter människans behov och önskan före Guds bud, före Kyrkans lära. 
Det kan inte hjälpas, att riktade till varandra i Mässan så ser vi helt enkelt ut att tala till varandra mer än till Gud. En inåtriktad cirkel. 

Men föremålet för vår tillbedjan är Gud, inte oss själva. 
Därför är en Mässa där människan blir mittpunkten, en riskfylld framställning.

Det är en markant skillnad att be i en Mässa där prästen med församlingen är riktad mot öst; 
vi är liksom prästen ledda till att se Gud, tillbe Gud, tänka och be utan att behöva besvara med ord och blickar och leenden och andra uttryck som prästens spontana ord och gester må framkalla eller kräva. 
Vi är på väg tillsammans till Gud i procession, med Guds helgedom i vårt sikte.

Det är faktiskt inte så att prästen står och tittar i väggen!
Han ser på den Kristus, ”som ska komma på samma sätt som Han steg upp till himlen”. Där finns ett uttryck av väntan, längtan, förväntan, fokus…
Där på väggen framför honom finns Tabernaklet, men också korset. 
Korset är Öst. Korset pekar till Öst; till Herren som ”vi gör detta i åminnelse av tills dess Han kommer igen”.
Vi är där, ensamma med Herren, i en tystnad som förenar oss i tro och kärlek till Gud och i Honom till varandra i en Kyrka som vi älskar och ger oss till. Där står vi i öppenhet och total tystnad inför Gud som vi har kommit för att möta och för att Tillbe.

Vänd till öst är prästen ensam med Jesus.

Att vara vänd mot öst, eller mot Altaret är inte detsamma som att ”prästen står med ryggen mot församlingen”! Meningen är istället att alla står vända till Herren, prästen är inte den viktigaste personen under Mässans gång men Kristus, Lammet som borttager världens synder.

Att vända sig till öster har alltid förknippats med korset som kungör. 
Öst var redan i urkyrkan kopplat till korset och Herrens andra ankomst. 
Man är vänd mot Herren som kosmiskt symboliseras av den uppstigande solen i öst. Det finns många andra  viktiga och konkreta symboler, t.ex. att församlingen står bakom prästen som är ”Alter Christus” och ber till Gud för församlingen och i församlingens namn.


Humanism
Det allmänmänskliga är vad som karaktäriserar det som följde 2:a Vatican Konciliet, det blev ”de nya linsen” genom vilken Kyrkan började titta på sig själv och på världen under tiden som följde. 
Är det möjligt att separera de sista femtio årens liturgiska förändringar från den troskris och den doktrin-anarki vi nu ser och hör?
Svarar vi ja till den frågan förnekar vi det uppenbara.
Eller så följer vi med i den ”nya världsordningen” som nu också finns etablerad i Kyrkan. 
Man tänker mycket lite på hur det förändrar människors relation till Kristus, till evig frälsning och vad det egentligen innebär.

Transubstantiation, äktenskapsband och äktenskapsbrott, oupplöslighet, fruktbarhet… är ord, säger man, som man inte längre kan begära att människor ska förstå. 

Varför kan man inte lära dem då?

Dessutom, det som alltid varit solida tros bekännelser och sanning sägs idag vara ideal, inte direkt menade att följas, sägs det, för de är någonting ouppnåeligt för gemene man!
Eftersom folk har kommit så långt bort från det som står i Bibeln och det som Kyrkan alltid har lärt, måste vi nu finna en ny väg. 

Den vägen verkar  vara den ”breda vägen”, som leder åt fel håll.

Men nu, femtio år efter andra Vatican Konciliet - ser vi vad liturgins förändringar har lett till?
Intentionen var säkert god, men det förhindrar inte att det kan ha varit ett misslyckat försök.
Det finns färre och färre i Kyrkan, oerhört mycket mindre kallelser både till prästämbete och till Ordnar - allt färre har en traditionell Katolsk tro - eller någon tro över huvud taget som inte är relativistisk och/eller hedonistisk. 

Konciliets mål var det motsatta.

Det är en sak att världen rullar på och utför men att Kyrkan har gjort ett sånt drastiskt steg i samma riktning är svårt att smälta…om man nu ska smälta det?

Ändrad terminologi förvirrar också de troende, såvida den nya termen inte omedelbart fördjupar, förklarar och förtydligar. 
T.ex om man istället för ”äktenskapsbrott”, använder sig av uttrycket”irreguljära förhållanden”, så varken förklarar eller fördjupar eller förtydligar det vad saken egentligen handlar om. 
Faktum är nu att äktenskapsbrott inte handlar om något annat än ett irreguljärt förhållande. Därmed har vi gjort bort med synden, med budorden, med den traditionella Katolska läran, bikten, ånger för synd… - och mitt i allt detta lever vi i hoppet om att snart kunna fira det med kommunion för alla! 
En ny kyrka.  

Tradition är levande, den ges vidare, levande och orörd, från generation till generation.
Tradition är kontinuitet, ett fortsättande av det som var. 
Nymodighet och förändringar tenderar att förvirra de troende eftersom det som var, inte längre följs. 


Förankring i liturgi
Men vad har allt det här med den Antika Mässan att göra?

Vi kan inte undgå att se hur djupt liturgin är förknippad med våra liv. 
Det hela handlar inte bara om den Antika Liturgin i sig men att den hör samman med traditionen och den tro som den Katolska Kyrkan har och har haft och uppehållit i alla tider.

Det finns ingen annan religion i tidernas historia som har givit en sådan kultur som den Katolska Kyrkan. Dess tro har inspirerat de allra vackraste kyrkor och katedraler, hantverk, arbeten och olika insatser och prestationer som har utförts i Guds tjänst.
Konst, arkitektur, musik, poesi en outsägligt ren och vacker teologi och filosofi som drog igenom hela Europa och fyllde människors hjärtan och sinnen. Det är Kyrkan som har börjat pilgrimshem, fattigvård, hem för föräldralösa barn, sjukhem, jordbruk och universitet.
Nu stängs det mesta ner. 
Sekularisering är en stor faktor till det, men också relativisering och ett förringande av hur man förstår prästämbetet och Ordenslivet, som ipso facto leder till omoral, vacklande tro, svag förpliktelse och en förvirrad Ecklesiologi.  

Men man hävdade precis tvärtom; att en ny liturgi, en uppdaterad inblandning med världen, andra religioner och andra samfund skulle åstadkomma mer kallelser och mer medlemmar.

Vid tillfrågan av vad för råd man ville ge en nyvig präst för att bäst kunna leva sitt prästerliga liv svarade senior prästen att det viktigaste för en präst
är att ha många vänner…!
Det är uppenbart att synen på prästämbetet och på prästernas liv har förändrats lika radikalt som liturgin har gjort de sista femtio åren. 

Är det inte så att ett rikt inre liv i ständig förnyelse är viktigare, att ett intimt och betydelsefullt förhållande till Kristus, är viktigare, är det inte viktigt att man lever sitt prästerliga liv, som faktiskt skiljer sig från andra liv, skiljer sig från livet i världen? Är det inte viktigast att vara trofast sitt kall, söka Brudgummen som ju prästen har givit sitt liv till..att prästen identifierar sig med den korsfäste Kristus?
Är det inte det viktigaste att be? Att ständigt förnya och förkovra sig så att ens liv inte blir en tråkig rutin? Att, därför att prästen är helt för Kristus, också finns till helt för andra. I den turordningen.

Är detta ett alltför högt och omöjligt ideal? 
Man trodde så, och hipp hopp, blev prästens formering mer fokuserad på att vara så mycket som möjligt med människor, ett med dem, ute med dem, ta bort prästrocken och allt som verkade skilja prästen från mängden. 

 
Det liturgiska arvet förändras
Efter det andra Vatican Konciliet blev de flesta gester av vördnad bort slipade och orden som sades vara ”överflödiga” var det som på ett utsökt vackert liturgiskt vis uttryckte människans och änglarnas igenkännande av det Gudomliga och det Majestätiska hos den tre gånger helige Guden. 

Det dämpades ned rejält och det mesta av ”det liturgiska slöseriet” försvann. 

Man kan inte låta bli att tänka på Maria Magdalena som gav sig så totalt i hennes extravaganta kärlek till Herren, med all hennes kraft och påkostade olja för att smörja Hans fötter. 

Hon blev tillrättavisad att hon skulle först ha tänkt på de fattiga!

Maria Magdalenas gest var likt en liturgisk akt.


Den antika liturgin är inte ekumenisk. 
Det går helt enkelt inte att gå upp till Altaret och ”stå där” för någon som inte är kallad att vara där. 
Det 2:a Vatican konciliet tog i sitt ”aggiornamento” ett stort intresse i ekumenik särskilt med den protestantiska kommuniteten. 
Den liturgin, som vi har den idag, är som klippt och skuren för en liturgisk ekumenik och sammankomst. 

Liturgi bör få oss att känna oss små, som att komma in i en medeltida Katolsk katedral, Basilika eller Kyrka.

Men, säger man, allt det här med tradition är ett romantiserat tänkande, ett ”allt var bättre förr”, sentimentalt och dessutom, varför ska man gå bakåt i tiden, det är ju framåt vi ska gå!

Men att finna den Antika Liturgin tilldragande är snarare att återupptäcka något som har ignorerats och sopats under mattan. Man har fört fram det nya (vilket man alltid tror innebär det bättre!), det som går mer i ton med världen. 

Liturgi ska inte förändras. 
Lika lite som läran. 

Liturgi är en trygg och väl nertrampad gångstig, där man känner till vägen även med förbundna ögon, det finns välkända dofter och ljud längs stigen..samtidigt som man är medveten om att det kan komma upp något nytt i ens medvetande, nåt som man inte sett eller hört förr på den stigen man gått så många gånger.

Liturgi är som att komma tillbaka till sitt hem där man har sitt gömställe,  där man har sin älsklingsplats, där man vet vart allting finns. 
Det har sin välkända doft, välkända och kära minnen. 

Liturgi är som de mjuka välkända golven därhemma som flera generationer av barn har gått på, sprungit på, gråtit och lekt på. 

Den Antika Liturgin innehåller gömda skatter, som uppenbaras med tiden.

Att gå tillbaka till den Antika liturgin skulle naturligtvis inte vara alltings räddning, det skulle inte lösa alla problem. Väl medvetna om att allting inte var perfekt ”förr i tiden”, (före 1969) kan man ändå med ganska stor realism, vara säker på att det är ett steg i rätt riktning. 
Det hjälper inte att undervärdera liturgins betydelse i våra liv, en rikare förståelse för liturgin hjälper oss att bättre se vår plats inte bara i Kyrkan men i hela universum.

 

Lite historia
Den traditionella Romerska Mässan var kodifierad av St. Gregorius den store under hans påvedöme 590-604. 
En av de flera olika reformer han åtog sig att göra var den liturgiska reformen. Han samlade Gelasius liturgiska skrifter i en bok; utelämnade en del och ändrade mycket lite. 
Vad vi kallar de Gregorianska Sakramentarierna är helt säkert grundad på hans liturgiska reform och innehåller också några av hans egna kompositioner.
Det huvudsakliga för den Gregorianska reformen var;  trofasthet till tradition.
Ordet tradition är latin för överlämnad eller, att låta gå i arv.
Påven Gregorius reform innebar mest ett förenklande och mer organiserat arrangemang av den rit som då existerade. Hans principiella arbete var en definitiv arrangering av Mässans  kanon; den Romerska Eukaristiska bönen. 
Lektionariet gavs också en definitiv form men skulle senare genom gå ett flertal ändringar.
Mässans Ordning såsom vi finner den i den 1570 Missale av St. Pius V, förutom små detaljer och tillägg, är densamma som Gregorius den store hade kompilerat. 
Det är till St. Gregorius Magnum som vi, till stor del, är skyldiga kodifieringen av en sån obeskrivligt vacker musik som ju också bär hans namn.
En präst i den latinska riten ber samma  böner som Gregorius den store, Thomas Av Aquino och Filip Neri.… Skulle vi vara likgiltiga till det? 
Kasta bort det som nostalgiskt skräp?  

Namnet ”Den Tridentinska Mässan” är namnet för den traditionella Mässan som promulgerades vid Trent konciliet. Påven Pius V promulgerade inte en ny Mässa (som Paulus VI gjorde 1970) han kodifierade och sammanförde den Romerska riten som redan var i bruk. 
Pius V påbjöd att den skulle firas överallt i den Romerska Kyrkan förutom de platser där en rit hade firats i mer än 200 år, t.ex Ambrosianska riten, i norra Italien.

”Pius V Missal är i huvudsak den Gregorianska Sakramentarien vilken är utformad från den Gelasianska boken som grundar sig på den Leoninska samlingen. 
Bönerna i Pius V Missal går tillbaka till St. Ambros ”de Sacramentis” på 300-talet.
Den traditionella Mässan går således tillbaka, utan väsentliga ändringar till den äldsta liturgin.
Det finns inte i Kristendomens liturgi en sån vördnadsvärd rit” .
                                                                                           (Fr. Adrian Fortescue)

Mässan utvecklades organiskt men som Fr. Fortescue sa:
”utan märkbar ändring". 
Vi talar här inte om några hundra år men mer än tusen år! 
St. Gregorius föregick Trent med tusen år..
Den Gregorianska Mässformen fortskred ända tills 1970. 
Det är 1400 år!

I den Traditionella Mässan hör och ser vi det samma som de flesta helgon växt upp med, vi låter oss formas i helgonens vackra kultur och enligt ett specifikt mönster. 
Det är denna Mässa som den Salige Henry Newman sa att han skulle fira varje vaket ögonblick av hans liv om han kunde.
Den traditionella Mässan är omgiven av en sky av vittnen, det finns en konkret historisk link till helgonen, denna har blivit avskuren såsom också vår egen historiska link till vårt fädernearv som Katoliker i den Romerska riten. 
Den har blivit bevittnad, älskad, uppsökt av miljoner människor i århundraden, de människor som funnit sin trygghet, sitt stöd och sitt hem i en liturgi vars traditionella böner och gester, organiskt utvecklades genom tiderna men som aldrig, innan 1969, hade så radikalt minskats ned, borttagits, förändrats och förenklats.
Det som tillhört de tidigare generationer tillhör också oss och måste få bli överlämnade till tillkommande generationer.

 

Latin
Man kan argumentera att Mässan är Mässan, och att man kan be ännu bättre nu eftersom nu förstår vi vad vi säger medan då förstod "de ingenting"! 
Det är definitivt inte språket som avgör om vi förstår Mässan eller inte, det är den Helige Ande som leder oss enligt vår disposition, den Helige Ande inspirerar vårt förstånd och leder oss allt djupare in i Mysteriet. 
Det är Han som upplyser oss i takt med hur vi växer in i Mässans bön - en bön som talar ett universellt språk, tydligare och klarare än alla språk i världen. 
Kyrkans ledare är menade att ge oss katekesis om den heliga Mässan. 
Familjen brukade, och på många ställen är det fortfarande i bruk, ge vidare (tradere) till barnen vad de själva har tagit emot och förstått utav Mässan. 

Det finns också parallell översättning för de som vill följa med i den latinska texten. 
Vi ser att den språkliga kunskapen om Mässans Liturgi inte bidrar till att fler människor söker sig till Kyrkan.Tvärtom.
Inte heller har vi förstått Mässans mysterium bättre! Tvärtom!

Latin, är fortfarande Kyrkans officiella språk. Just därför att det inte är ett vardagligt språk passar det utmärkt att användas i Kyrkan som inte är en vardaglig plats. 
I det 2:a Vatican konciliet uttrycktes det klart och tydligt att latinet skulle definitivt bevaras.

Sakramenten och de föreskrifter som de som firar den Traditionella Mässan håller sig till, var den Katolska Kyrkans universella rättesnöre i många århundraden, ända tills sprickan uppstod strax efter andra Vatican konciliet.
Detta är inte någon kritik mot konciliet. Men dess tolkning behöver förklaras och ses i ljuset av Kyrkans tradition, även det som konciliet själv beslutat kom bort i konciliets efterdyningar.

 

Konsekvenser 
Pastoral praktik har, enligt Kyrkan, ett mål; själars frälsning. 
Detta är samma anledning till varför Guds son blev människa. 
Guds liv i människans själ kommer från Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, genom Kyrkan, i Sakramenten.  
 

”..liturgin är den höjdpunkt som Kyrkans handlande riktar sig mot
och på samma gång den källa ur vilken all dess kraft härrör”.
                                                                                                                                (SC n.10)

Liturgin är både höjdpunkt och källa. 

Kardinal Ratzinger skrev att ”Kyrkan står eller faller med liturgin”.

Står eller faller?!, ett starkt uttryck!

Kanske följande citat ur ett alldeles nytt kyrkligt arbetsdokument ger oss en insikt i vad som är en naturlig följd av en förändrad liturgi:

”Det finns behov av urskiljnings processer av ritualer, symboler och utövandet av olika liturgiska stilar i natur-religioner som måste bli upptagna i liturgiska och sakramentala firanden. 
Det föreslås att liturgiska firanden blir festliga, med deras egna sånger och danser, i deras egna tungor och med original folkdräkt, förenade med naturen och med kommuniteten.
En liturgi som motsvarar deras egen kultur, att vara källan och höjdpunkten av deras kristna liv (SC, 10), och sammankopplad till deras kamp, lidanden och glädjen. 
Sakramenten måste vara ett livets källa och medicin tillgänglig för alla, särskilt de fattiga. 
Med sikte på en hälsosam decentralisering i Kyrkan ber folkgrupper biskopskonferenserna att anpassa de Eukaristiska ritualerna  enligt deras egna kulturer”. 

                                                   (Inför Amazon synoden, Instrumentum Laboris nr.126)

När prästen vid Altaret vändes från öst till väst skedde det på en natt. 

De andra omvändningarna, konsekvenser av liturgiska förändringar har inte hänt på en natt, men lite i taget. 
Alltmer mäktigt, mer och mer säkert - förändras, den pastorala tolkningen, och strax efter den, följer doktriner och traditioner.

            ”Lex orandi, lex credendi”… Liturgin återspeglar  vår tro. 

Marias Lamm


KÄLLOR:  Yves Chiron; ”Annibale Bugnini”. Michael Davies; ”The Mass” Fr. Adrian Fortescue ”a Study of the roman liturgy, Scriptures, Fr. Chad Ripperger; ”The merit of  a Mass”, Benedikt XVI; Summorum Pontificum, 
Kardinal Ratzinger;”Spirit of the Liturgy”, Milestones: Memoirs, 1927–1977, ”Looking again at the Question of the Liturgy”, Vatican II; Flannery, Skojec Liturgy, key to everything, Serafino Lanzetta;Messa in latino

Systrarna Marias Lamm