Söndagsbetraktelse 9 augusti 2020
Matteus 14:22–33
Vid den tiden befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« Petrus svarade: »Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.« Han sade: »Kom!« och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: »Herre, hjälp mig!« Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom.
»Du trossvage«, sade han. »Varför tvivlade du?« De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: »Du måste vara Guds son.«
Betraktelse
Jesus lär oss att söka stillhet, men ofta under dagens lopp tränger vårt jag tydligt fram, och även då vi tror på Jesus, visar det sig att mitt ”jag” egentligen inte är så värst förknippat med Honom.
Världens jäkt och stress, rädsla inför människors uppfattning om oss, konsekvenser av våra egna och andras synder i våra liv, vår osäkerhet, och alla de psykologiska faktorerna som avspeglar sig i vårt ansikte och i vårt uppträde, i vårt bemötande med andra
- återspeglas inte Jesus.
Tron räcker inte alltid hela vägen, vi saknar frid, ett inre lugn som tro och närhet till Kristus skulle ge, vi tappar bort förnimmelsen av att Han är med mig nu….därför att vi inte är med Honom.
I vår bristande tro verkar vi ensamma, föräldralösa...
Vi kan bara konstatera att det tar tid att låta sig formas.
Det tar tid att låta tro bli kött i oss!
Det handlar inte om att inte lida, att på något sett ingå i ett nirvana utan känslor eller reaktioner, eller att leva i ett neutralt ingenting.
Istället handlar det om tron som blir förtröstan,
förtröstan på Jesus som går vid min sida och aldrig lämnar mig.
Bara då finner vi stillheten som tar plats i ens inre där Jesus mer och mer har övertaget.
Vi måste medvetet välja att gå med Honom.
Tro växer eller så stagnerar den… för ett tag.. för att sedan bli allt svagare och till slut dö, OM, ingen omvändelse äger rum och tron återupprättas så att man kämpar sig fram ånyo..
Det är inte lätt att plocka bort sånt som hindrar en från närhet till Kristus, det är inte så lätt att leva i närhet till Kristus, även om vår fantasi säger att det är det.
Man kommer dit genom överlämnande, överlämnande till Hans vilja.
Ju mer vi överlåter oss, frågar vi Honom hur Han vill ha oss..hur Han vill ha våra liv… hur Han vill ge eller ta något.
Underbara överlämnande!, sann kärlek till Gud där vi blott är Hans värdelösa tjänare och tjänarinnor om det inte vore för att Han satte värde på oss -helt utan någon som helst anledning!
att bli Hans,
att vara Hans lärjunge
att låta Han vara Mästaren,
ju mer kan man leva av den stora gåva som tro är!
Tro som blir till förtröstan, stillar oss som ett barn i sin moders famn...
som i den lilla brisen där Elia möter Gud,
som i lugnet Apostlarna besitter efter att Jesus stillade stormen på sjön.
För om tron enbart blir ett
”bejakande av mitt intellekt till uppenbarade sanningar”,
ger den inte mycket i det vardagliga livet, inte heller i människans törst efter förening:
”...som en torr öken är min själ i längtan efter Dig Herre...
Tro bär oss när den blir dynamiskt levande i kropp och själ,
i vårt liv och i alla ögonblick.
Vår tro formar oss. Precis som frånvaro av tro också formar oss…fast åt ett annat håll
I Världen får Gud inte någon plats.
Sekularisering är en kulturs oförmåga att höra Guds stilla röst. Sekularisering är ingen kultur alls.
Jesu ord, säger man, har inte längre någon relevans och kan kasseras…
Kyrkliga dokument som inte längre nämner ordet Gud, än mindre Jesus Kristus!, för att nå alla, säger man!
Och sedan..?
Sekularisering är det totala överlämnandet till världens mäktiga krafter.
Människor är rädda för döden, så mycket så att de vill ta döden i egna händer och på så sätt få den "ur vägen”.
Paradoxalt nog!
Vem är inte rädd för att dö?
Den som lever sitt liv i tro på Kristus…
men ändå; ” arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”!
(Filipperbrevet 2:12)
Men är vi rädda för att leva? Rädda för att vara levande död? Rädda att dö levande?
Människan är levande endast i Gud, utanför Honom finns inget liv, fullkomlig kärlek finns i Gud, fullkomlig kärlek kastar ut all rädsla.
Mitt i stormen kommer Jesus gående på vattnet.
Han uppenbarar sin kraft och gudomlighet för lärjungarna.
De är alla rädda att dö i stormen, vågorna går höga, men Jesus kommer gående på dem.
Han talar om för dem vem han är:
”Jag är”.
Petrus sjunker när hans rädsla övertar Honom.
Men Jesus lär Petrus, och oss, vad tro på Honom innebär.
Så Petrus ber inte Jesus om en övernaturlig kraft att kunna gå på vatten men,
“be mig att komma till Dig”!!
Petrus ska senare gå på många stormiga vatten...utan rädsla.
Och sen när hans tro blivit så djup och bred, vid och hög - skrämmer varken liv eller död honom och han ber om att få bli korsfäst upp och ner!
”...Var inte rädda...”
Marias Lamm
