Söndagsbetraktelse 7 juni 2020

Johannes 3:16–18

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.

Betraktelse

Firande av den Heliga Treenighetens Högtid går tillbaka till fyrahundra talet då en man vid namn Arius spred irrläran att Jesus var en skapad människa och därför inte Gudomlig, på så sätt var det uteslutet att Gud var tre Personer.

Kyrkofadern Athanasius förkunnande att Gud är tre Personer och att Jesus är sann Gud. Detta blev sedan fastställt i den Nicenska trosbekännelsen.

Augustinus i ”de trinitate”, förklarar det Treeniga; ”när jag säger att jag älskar något, så finns där tre ting; Jag, det jag har kärt och kärleken själv. Så det finns tre saker: Den som älskar, den som är älskad, och kärleken mellan dem”.

Det är Guds kärlek till världen, inte bara för ”de få” men för alla, att den andra Personen av den Heliga Treenigheten skulle, för världens frälsning, bli människa.

Samma kärlek tillät den Älskade Sonens brutala lidande och död. Allt detta för att vi skulle bli frälsta från evig död, inte för att vi skulle dömas. Samtidigt så kan Guds frälsning bara bli given om den är mottagen.

Den är mottagen när Guds frälsning i Jesus besvaras med tro och tacksam kärlek, för; ”den som tror på Honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn”.                                                                                 

Frälsningsverket pågår, Kyrkan har fortfarande missionen att förkunna Guds ord, förkunna Faderns kärlek till världen i Hans Son Jesus Kristus. Sonen förkunnar ett moraliskt liv genom Kyrkans oföränderliga lära.

Många i Kyrkan påstår att den moderna Katolska tron ”inte längre har några såna ramar som hon hade under medeltiden”.

Vad precis menar man med det?

Tills alldeles nyligen kunde man vara trygg i att doktriner, dogmer och traditioner i den Katolska tron inte ändras, men de sista femtio åren, och mer intensivt de sista åren, har ständiga angrepp på doktriner, dogmer och traditioner talat just om förändringar.

Det går fort. Människans trots finner lätt otaliga anledningar till att förkasta Den Absoluta och en Absolut lära.

MenGud måste få vara den Han är - GUD - ett transcendentalt Mysterium - om inte, blir vår tro humanism eller, avgudadyrkan.

Det är Gud från vilken allting är, det är Han av vilken allting är, det är Han i vilken allting är - det är Han som vi bör älska, tjäna, förkunna, tillbe, följa och ära - nu och för evigt. Låt oss inse att Jesus ska komma igen.

Nästa gång blir det inte för att frälsa oss men för att döma oss.

Döma hur vi har levt Hans lära. Hur vi tagit vara på Hans ord. Hur vi levt i kärlek - enligt tro. Hur förkunnar vi Honom om vi inte älskar Honom? Om vi inte älskar vår Gud, Jesu Fader och vår Fader, kommer vi att ta för oss av vilka gudar som helst!, och släcka vår törst med synkroniserade ideologier.

Om vi inte längre är begeistrade av den Heliga Treenigheten (!) så kommer vi snart att förespråka sensualiteten och beblanda oss med filosofier och fantasier som för oss allt djupare in i sömnen!

Vi dör av törst - och låter också andra dö av törst, fast vi har den Heliga Treenighetens vindfläkt i vårt inre, - vi talar hellre om social frihet och demokrati istället för att förbereda vägen för Gud som i all sin skönhet överöser oss med välsignelser och strör helighetens doftande blommor på vår väg för att vi ska fyllas till brädden av Hans glädje.

Istället för att jubla över Kristi outgrundliga mysterium och älskvärdhet, istället för att fördjupa oss - och andra - i kunskapen om Honom, förkunnas det hur mycket gott det finns även i det onda, i det neutrala, ja, egentligen i allting förutom i Kristus och Hans Kyrka...

"Herre Ditt Ansikte söker jag, vänd inte Ditt ansikte ifrån mig"!

Gud söker människan!, och vill dela Hans liv med henne. Den Heliga Treenigheten har tagit sin boning i människan, där vill Han förena sig med oss.

Tystnad, renhet och att vara rotad i verklighet - är grundläggande för bön, för att kunna se, smaka, höra ljudet av Gud inom oss.”                      

Vägen till Den Allra Heligaste Treenigheten går genom Jesus, Hans väg är den ”smala vägen”.

Den Heliga Treenigheten, vars arbete är frälsningens arbete, är pågående arbete. Där är lidandet som vi är stolta över (Rom.5:3), det centrala; ett lidande förenat och sammanflätat med kärlek.

Hur ska vi för evigt kunna ta del i Treenighetens extatiska kärlek, skönhet och ljus om vi inte liknar Kristus i Hans lidande?!

Kyrkan måste hjälpa oss att inse det, hjälpa oss att leva det!

Den Helige Anden söker rena själar för att ”andas i”; in-spirera.

Det är inte lätt att vara till Andens förfogande!

Efter att arvsynden kom in i bilden är det hårt arbete som gäller.

Att ge ett sken av något annat är falskt.

Återspeglingar av Kristi lidande i oss, är ett av de kännetecknen som Fadern söker att finna i oss.

Lidande ger oss uthållighet och uthållighet ger oss fasthet, vilket är frukten av att ha blivit prövad, och det ger oss hopp” (jfr.Rom.5:4). Människan behöver få veta sanningen om Guds kärlek och Hans längtan att få leva i ett rent hjärta, i ett liv utan synd. Det, och bara det, gör oss till människor.

Den Kristna tron lär oss att det inte handlar om att känna sig tillfreds med sig själv, ”ha det bra och må bra” men att ge sig själv helt och totalt till Herren, göra av sitt liv en gåva för andra till Guds ära; mer och mer likt det inre Treeniga livet! Gud förvandlar inte genom att få bort våra sår, inte genom att ersätta dem med självrespekt och världslig framgång, men Han förenar dem med Kristi egna sår som nu lyser i uppståndelsens kraft. Omvandling genom rening.

Tron är den allra största gåvan. En tro som inte smiter från lidandet. Den som tror på Gud håller sig intill Honom.

Jesus finner oss med våra sår och inbjuder oss till Hans sår där Han förvandlar dem till en varm boning för den Helige Anden. Såren blir platsen för Hans kärlek, frodig jord, levande vatten, vishetskälla - därför att Anden förvandlar.

Det kan ingen människa göra.

Då kan vi bli ”Hans glädje dag efter dag och leka ständigt inför Honom, leka i hela Hans värld och glädja oss med människorna” (Ord:8:30-31).

                                ”...Gud sände sin son...”

Marias Lamm