Söndagsbetraktelse 6 oktober 2019

Lukas 17:5–10
Vid den tiden sade apostlarna till Herren: »Ge oss större tro.« Herren svarade: »Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.
Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.«
 

Betraktelse
Tro, vars frö vi tar emot vid vårt dop, växer i takt med hur vi utövar eller lever tron i våra liv. 
Hinder, som kommer utav bundenhet till sitt ego,till världen eller till djävulen, är hinder, stora som berg, och kan inte tas bort förutom genom tro; inte av egen styrka, inte av egen smarthet, inte av makt och egen kraft men av Guds Ande.

Överlämnande till Jesus i ödmjuk bön om att få bli befriad från sig själv, från ens världslighet, eller från spåren som finns i en själ där djävulen varit verksam genom synd, är ett arbete som bara Gud kan utföra i en lydig själ.

Det är Jesus som flyttar berg i eller genom den som tror. 
Jesus är den som flyttar berg -i fall vi tror. 

Det handlar inte om en karismatisk tro, att bli befriad ögonaböj. 
Det handlar om en process där människan; den stackars, svaga, borttappade syndaren… växer i tro, lär sig att leva, och så lever alltmer så som är behagligt i Guds ögon. 

Trons mognad. 

Det som hindrar oss från att tjäna Gud är berg som måste kastas i rengöringens lut, i klara källvatten, i Jesu Hjärtas glödande, sprakande och förtärande eld.
I biktens sakrament.

Utan tro, bryr vi oss inte om dessa till synes små berg. 
Utan tro anser vi oss själva vara kapabla att förflytta det som står i vägen för ett ”lyckligt liv”,  utan tro! 
Utan tro, blir bergen allt fler och allt högre.
Hindren i våra liv måste kastas omkull så att vi på riktigt kan kallas Guds tjänare och tjänarinnor - om än odugliga.

Det är riskabelt att bli högfärdig över att man gör sin plikt; gör vi vår plikt så är det inget vi kan invänta ära och tack för. 

Kyrkofäderna förstod att det är Gud själv som är herren i liknelsen Jesus berättar om. Gud är redan vid det eviga bordet och sitter med alla sina tjänare i evig glädje, vi är fortfarande  tjänarna vid arbete, som måste göra det som blivit ålagt oss att göra. 

Men inte bara det, vi måste göra mer. 

Jesus säger i Johannes Evangeliet att 
”detta är Guds verk; att ni tror på Honom som Han har sänt”…
Att inte tro är att stå inför ett kolossalt hinder eftersom tron är Guds verk i oss, och om Guds verk inte kan genomföras i oss är det därför att vi själva har blivit till hinder för Honom. 
Jesus kräver vår medverkan, vårt arbete och medarbete.

Paulus säger” ”Ty, att jag sprider Evangeliet är inget att vara stolt över, jag är ju tvungen till det. 
Ve mig om jag inte förkunnar Evangeliet!” .

Var och en har en plats i Kyrkan, en plats att uppfylla, en uppgift att genomföra så fullkomligt som möjligt med Guds nåd. 
För att fullborda det verket, Guds verk i oss, vilket förblir alltid Hans verk!, måste berg flyttas - inte bara inom oss; våra egna berg som är uppsatta av vårt ego, av världslighet och av djävulens slughet, men också bergen som ställs i vår väg utanför oss för att hindra vår framfart på helgelsens väg. Kan vi, i tro på Jesus, låta Honom förflytta dessa berg blir helgelsen allt större. 

Vår tro ska prövas som guld i elden.

Vi är alltid i skuld till Gud och det är vi som skulle ge våra liv i tacksägelse för den ”nåd på nåd”, som Han överöst oss med! 
Det är Hans givmildhet, överväldigande generositet och godhet som vi böjer oss inför, tackar och ärar med våra liv. Gud ska ge oss Hans kärlek , ömhet och närhet när Han ser vår vilja att tjäna Honom väl, men det är inte i sig, en lön eller ett tack, det är fortfarande Hans eviga oemotståndliga kärleksfulla frikostighet. 
En ”villig häst” får i och för sig arbeta mer, men den blir med det också ett bättre och mer fridfullt djur som helt naturligt utvecklar ett innerligt kamratskap till sin herre vilket de ovilliga hästarna inte kan göra.

Tro visar sig tydligast i helgonen.
Man förstår alltså bäst vad tro är om man tittar på dem.
Helgonen är måna om att all ära går till Gud, de vill absolut inte ha något igenkännande bland människor  - just därför att de känner mycket väl till sin egen oduglighet.
Ett av helgonen som vi just firat; Lilla Therese, ville inte ens ha någon belöning av Gud men ville göra allt enbart för att behaga Honom. 

Den helige Franciscus of Assisi - som vi också nyligen firat - hade ingen önskan att hans efterföljare skulle bli precis som han. 
Hans sista ord till sina bröder, när han låg döende på ett smutsigt golv i en hydda nära sitt älskade kapell i Portiunculal, var:

’Jag har gjort det som var mitt att göra;
må Kristus lära er att göra det som är ert!’

Helgonen kan flytta en hel del berg. Läser man om deras liv och gärningar häpnar man!
Helgonen är medvetna om deras intighet och att det är Guds nåd som verkar genom dem.
Gud kunde ha verkat själv, utan dem, utan oss. Hans val är dock att använda sig av förmedlare, budbärare och sändebud; både himmelska och jordiska. Den främste av dem är Jungfru Maria.

Helgonen är också påminda om deras elände och hur deras liv skulle ha varit utan Honom, utan Hans ingripande, tålamod och barmhärtighet.
Vi har gjort det vi fick nåd att göra, av oss själva är vi odugliga.

Valet är att fånga upp nåden eller att tappa den. Tjäna Gud enligt Hans villkor, eller inte.

Det är kärleken till Gud som gör tron kraftfull och tilldragande;
Sanningen är dess strålande ljus.

Tro är inte endast ett accepterande av en lära, ett ”ja” till den historiska Jesus och Hans liv, ja till att Han är sann Gud och sann människa...
Tro tränger in i hela mitt liv, i hela mitt jag, tron är till för att levas, levas ut i hela min mänsklighet.
Tro färgar alla mina ord och gester, alla mina arbeten och all min längtan.
Tro är orsaken till varför jag över huvud taget gör eller inte gör en sak!
Tro får mig att älska Jesus och allt Han vill att jag ska älska.
Tro leder mig till att vilja dela Hans lidande och kors.

En tro som inte är rotad i Sanningens Källa är bara ord, må så vara Guds ord!

Vi är tjänarna och vi tjänar vår Herre som sig bör.
Det är inget särskilt med det.
När vi har tjänat klart – vid vår död – ska vi bli ett med Honom, ska vi träda in i evig vila med Honom, ska vi äta och dricka med Honom-
om vi, i all vår oduglighet, har gjort vad vi borde ha gjort!

                                  ”Herrens ord består i evighet”

Marias Lamm