Söndagsbetraktelse 6 december 2020
Markus 1: 1–8
Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Som det står skrivet hos profeten Jesaja:
Se, jag sänder min budbärare före dig,
han skall bereda vägen för dig.
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör hans stigar raka
så uppträdde Johannes döparen ute i öknen och förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Och hela Judeen och alla i Jerusalem kom dit ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan. Johannes var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om livet, och han levde av gräshoppor och vildhonung. Han förkunnade: »Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag har döpt er med vatten, han skall döpa er med helig ande.«
Betraktelse
Gud gav löftet till Israel att Han skulle sända en ängel att bereda vägen för Messias.
I Johannes Döparen är det löftet uppfyllt.
Det är både viktigt och fascinerande att beskåda Johannes Döparen och att lära sig av honom.
Han är så vacker, ett gnistrande ljus! Hans röst ekar genom tiderna, lika starkt nu som då.
Hans ödmjukhet böjer sig ner i ökensanden som han får att blomma!
Johannes Döparen drog mängder av folk ut till ödemarken, utan att göra nånting - förutom att ge sig själv till Gud...
Se hans fattigdom, han lever i ensamhet och han äger ingenting.
Han äter och klär sig och livnär sig bara av ödemarkens frukter.
Hans själ brinner av iver och kärlek till Gud och Hans rike.
Det innebär att han också har en mission.
Missionen?
Själars frälsning.
Han var kallad av Gud att gå före Herren för att bereda väg för Kristi ankomst genom att kalla människor till omvändelse;
att ge upp synden som förslavar människan och alienerar henne från hennes Skapare.
Det är livsfarligt att tro, som man vill ha oss att tro idag, att ”syndaren är oskyldig”. Människan i hennes ”ovetande” är oskyldig. Synden finns egentligen inte.
Om människor är ovetande är det därför att de inte söker att veta.
Också därför att de troende inte talar tydligt, inte lär ut det evigt sanna, fast det är Kyrkans rätt och skyldighet.
Och varför talar man inte tydligt, varför lär man inte ut det evigt sanna?
Därför man inte längre tror.
Johannes Döparen ropar ut med hög röst att vi ska förbereda oss för Herrens ankomst.
Hur ska vi förbereda oss?
Med Jesu egna mått.
Jesus är måttet Gud givit hela mänskligheten!
Det är Han som säger och Han som visar hur vi kan höja dalar, sänka berg, jämna den oländiga marken och göra branter till slätter...
Man menar att Guds barmhärtighet är så stor, att synd egentligen inte är någonting.
Men Johannes Döparen fick ge sitt huvud just för det, för att människor inte ville vända bort från synd.
Synden han fick dö för var äktenskapsbrott...
Katoliker talar för gemensam kommunion därför att de tänker först på sig själva och inte först på Gud, på Jesu Kropp och Blod.
Men Hans Kropp och Blod är viktigare än en gemenskap skapad i idéen att vi kan förbise Kristi Kropp Blod!
Det är just synden som tär oss bort i från en sann gemenskap med varandra, och det är endast Jesus, som kan förena oss i en sann gemenskap, Jesus i Hans kropp och Blod, själ och Gudomlighet.
Men detta Sakrament förestår ännu ett sakrament: bikten
Om vi hellre håller oss kvar vid synden och inte överlämnar oss till Jesu renande bad i Hans blod i biktens sakrament, med sann ånger, kan Han inte förena oss i en sann gemenskap. Utanför Gud finns ingen sann gemenskap.
Helig Ande och eld!
Johannes Döparens kärlek till Gud är förenat med hans förståelse för vem Gud är.
Kärlek till Gud, uttrycks i sanningens ödmjukhet.
Vi ser att människor mer och mer förbiser denna ödmjukhet inför Gud vilket betyder att kärleken har svalnat ganska avsevärt…
Sanning betyder inte för människor idag, vad den betydde för Johannes.
Sanningen om Vem Gud är, fick Johannes att säga att han inte ens var värdig att knyta upp Herrens skosnören.
Medans dagens lära om vem Gud är, säger att vi kan ta emot Hans Kropp och Blod hur som helst, för människors psykologiska välmående är viktigare än Gud...
Johannes kallade människor till att erkänna sina fel och synder inför Herren, bli renade i vatten som ett tecken på att de ville förändra det som inte var acceptabelt i Guds ögon.
Dopet är dörren till det nya livet i Kristus och det effektiva tecknet att vilja dö till sin fallna natur.
Ånger innebär inte bara sorg över vår synd men ett beslut att inte synda mer!
Att sådant tar tid är inte kruxet, men attityden till synd och till omvändelse är det!
Vattnet som Johannes Döparen döper i, är ingenting i jämförelse med vad Han som kommer efter honom, ska döpa med:
Den Helige Ande och Eld.
Rösten i öknen fortsätter att ropa; ”Förbered vägen för Herren”!
Johannes Döparen förbereder vägen för en ny skapelse.
Jesus kommer för att sätta eld i våra hjärtan!
Varje år vid Advent tiden är vi påminda om att Gud kommer för att finna oss.
Gud sänder sin Son till världen för att förbereda vägen till våra hjärtan och till vårt förstånd så att vi kan ta emot Honom - och det Han har uppenbarat.
Tro måste vara begriplig, så att man kan söka att förstå den.
Vi kan förstå att Gud skapade oss därför att Han vill att människan ska få ta del i Den Heliga Treenighetens kärlek för all evighet.
Vi kan förstå att synden spärrade vägen för detta möte och därför, i Guds stora barmhärtighet, sände Han sin älskade Son, som led oerhört, för att försona oss med Fadern.
Vi kan då också förstå att Gud kräver omvändelse från den synd som har gjort Hans älskade Son så illa.
Bara i omvändelsens ljus kan vi också förstå Guds eviga Barmhärtighet.
Detta är glädjebudet Markus Evangelisten börjar sitt Evangelium med.
Kanske ska vi, denna Advent, lyssna till det glada budskapet igen –
för första gången!
Marias Lamm
