Söndagsbetraktelse 5 januari 2020

Johannes 1:1-5, 9-18
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: »Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.«
Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Betraktelse      
Allting som är, är genom Jesus.
Han är Ordet som Fadern talade, och fortfarande talar genom, allting i skapelsen bär Hans sigill.
Detta eviga Ord är närvarande i allt Han har gjort; Han talar i allt, om än i tystnad.
Han är inneboende i allt skapat och om vi öppnar vårt inre trosöga kan vi möta - inte nån avlägsen övermäktig kraft men - Jesus Kristus, sann Gud och sann Människa, Han som är Ordet, som allt blev till genom, och som förutan det, ingenting blev till av allt det som finns. 

Ordet har blivit kött och bor mitt ibland oss.

Eftersom allt blivit skapat genom Ordet kan vi också möta Honom i
ljudet av forsar, bäckar, och vind där Hans röst dånar och tränger in i vårt hjärta; vi hör Honom i fåglar, ser Honom i blommor och i nattens stjärnhimmel hör vi Hans viskande ömma röst;
"Jag är Jesus Kristus som älskar dig och är med dig".

Jesus är levande i Hans ord, Skrifterna bär Ordet, det talade ordet är levande och verksamt, skarpare än något tveeggat svärd…och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. 
Så livsviktigt är Hans ord att Jesus säger:”himmel och jord ska förgås men mitt ord ska aldrig förgås”

Men Jesu ord går också ut i Hans helgon som lever Hans kärlek och förkunnar Hans oföränderliga sanning.

Hans kärlek, genljuder i all evighet från korset, från Kristi sår, från Hans uthällda blod vars kraft tränger in i själar av god vilja.

Kristus blev människa och älskade sin mandom så mycket,
älskade oss så mycket att Han ville bli kvar hos oss,
så Han förblir det i den heliga Eukaristin. 
I den Eukaristiska tystnaden talar Han till oss, där värmer Hans kropp och blod våra själar, krossar våra steniga hjärtan och gör oss, som tar emot Honom, till en kropp och en ande i Honom.
Där förvandlas vi genom Hans Offer, till Kristus själv, i proportion till vårt efterföljande av Kristus.

Ordet hörs i lidandets klagan och gråt där, vi som är i Kristus, kan förena det med Hans eget lidande för bara där kan det bli fruktsamt.

Ordet som är ljus kommer till människan och vill återspeglas i henne
för att det ska lysa i världens mörker som inte kan övervinna det.
De som inte tar emot vittnet av ljuset förblir i mörker.
Världen tog inte emot Ljuset; den föredrog mörkret, därför att djävulen är världens prins och mörkrets herre. 
Viktigt att komma ihåg när man lever i världen och ofta låter sig insnärjas i mörkret som sägs vara ljus…

”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus”.
Människornas ljus finns i Kristus.
Förnekandet av Kristus är en långsam men ändå snabb process, i takt med det trängs ljuset bort i kraft av synden, för de två kan inte dela plats.
Vi är skapade till Guds likhet, förvrängda genom synden kan vi bli återskapade genom Kristi nåd. 

Dagens problem är att man tror sig tro på Kristus samtidigt som man försvarar mörkret och dess krafter. Man tror sig kunna gå på Vägen samtidigt som man går med huvudströmmen.

Mörkret; det onda, är en frånvaro av det Sanna och det Goda: Kristus.
Ju mer Kristna värden förträngs och motarbetas ju mer in i mörkret springer världen.
Ju svårare blir det att hitta det lilla Jesus Barnet, han är ju ändå bara ett barn och vilket barn som helst i världens ögon. 
Det är svårare än man tror att finna Honom. Inte på grund av något bristande i Gud.

Det kom en man som var sänd av Gud, han talade det som Gud vill säga genom honom. Johannes var ju rösten som bar ordet och eftersom han inte talade sina egna ord, men Guds ord, var han en budbärare av bästa sort.  
Han hade kommit för att bära vittne till Ljuset, Ljuset som inget mörker överkommer. 
Johannes bar vittne för att människor skulle tro på Ljuset.
Gud behöver inte människors vittne för Gud är Gud och ingen människa kan vittna till Honom. 
Men i Hans ödmjukhet och därför att Hans vilja var sådan, använder sig Gud av vittnen, av medarbetare och av budbärare. Så Johannes vara Hans budbärare.
Också detta för att alla människor skulle tro, tro på en Gud som var så ödmjuk att det samtidigt övergick deras förstånd.
Tro ger vissheten om att det Gud säger är sant, tro ger visshet om Guds närvaro; i ordet, i Eukaristin, i tystnaden, i lidande... 

Men även med tro och stark tro, är vi konfronterade med att Gud är obegripbar.
Katolsk tro visar uppenbarar Guds Ansikte, vår tro förmedlar Hans fullkomlighet, men också Hans fördoldhet, för Han förblir Mysterium och totalt Transcendental. 
Guds Uppenbarelse i Kristus visar oss Sanningen om Gud men med det förstärks samtidigt Guds-mysteriet för oss.
Det lilla Barnet i Betlehem, Jesus av Nasaret, - och kanske mest av allt, den Korsfäste - fördjupar i oss sanningen om Mysteriet;
vem kan begripa den kärlek som Barnet i Krubban har kommit för att ge?, 
vem kan begripa kärlekens överlägsna förträfflighet i den Korsfäste?, 
vem kan förstå Eukaristins förevigade Offer och uthällande kärlek? 

Allt vad Gud gör är för mycket för oss och för vårt förstånd, även för vår tro - om den inte ideligen förstärks och pressas ut i kanterna tills det spiller över. 

Vi behöver ”Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern” som har förklarat Gud för oss, i Hans ord, i Hans helgon, på Korset och i Hans Allra Heligaste Eukaristi, för att återskenet av Kristus också skulle vila på oss. 
För att Johannes skulle kunna återge Kristi ljus överlämnade han sig totalt till Gud, till bön, ensamhet, fattigdom och bot, bot, bot.

Vad behövs för att vi ska kunna återge Kristi ljus?

                               "...För att vittna om ljuset..."

Marias Lamm