Söndagsbetraktelse 5 april 2020

Matteus 26: 14-27:66

Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna  och sade: ”Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?” De räknade upp trettio silvermynt åt honom.  Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom. Första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi skall ordna för påskmåltiden åt dig?”  Han svarade: ”Gå in till staden och hälsa den och den att er mästare säger: Min stund är nära. Jag vill hålla påskmåltid hos dig med mina lärjungar.” Lärjungarna gjorde som Jesus hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden. På kvällen lade han sig till bords med de tolv.  Medan de åt sade han: ”Sannerligen, en av er skall förråda mig.”  De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ”Det är väl inte jag, herre?”  Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig.  Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.” Judas, som skulle förråda honom, sade: ”Det är väl inte jag, rabbi?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.” Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.”  Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla.  Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.  Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.”

När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.  Då sade Jesus till dem: ”I natt skall ni alla komma på fall för min skull, ty det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras.  Men när jag har uppstått skall jag gå före er till Galileen.”  Petrus svarade honom: ”Även om alla andra kommer på fall för din skull, så skall då jag aldrig komma på fall.”  Men Jesus sade: ”Sannerligen, i natt innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger.”  Petrus sade: ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig.” Och detsamma sade alla lärjungarna.

Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.”  Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom,  och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.”  Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.”  Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig?  Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.”  Sedan gick han bort och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.”  När han kom tillbaka fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna.  Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord.  Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer.  Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.”

Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste.  Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det, grip honom.”  Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom.  Jesus sade till honom: ”Min vän, nu har du gjort ditt.” Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.  En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.  Då sade Jesus till honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.  Tror du inte att om jag bad min fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? Men hur skulle då skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?”

Vid samma tillfälle sade Jesus till folkhopen: ”Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Var dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig.  Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skall uppfyllas.” Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.

De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kajafas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.  Petrus följde efter på avstånd, ända till översteprästens palats. Där gick han in på gården och satte sig bland tjänarna för att se hur det skulle sluta.  Översteprästerna och hela rådet sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden,  men de lyckades inte trots att det uppträdde många falska vittnen. Till sist trädde det fram två  som påstod att han hade sagt: ”Jag kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen inom tre dagar.”  Då reste sig översteprästen och frågade: ”Har du inget att svara på deras beskyllningar?”  Men Jesus teg. Och översteprästen sade: ”Jag besvär dig vid den levande Gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son.”  Jesus svarade: ”Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.”  Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: ”Han har hädat. Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har själva hört hädelsen.  Vad säger ni?” De svarade: ”Han förtjänar döden.”  Då spottade de honom i ansiktet och slog honom, och några gav honom örfilar  och sade: ”Visa att du är en profet, Messias: vem var det som slog dig?”

Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och sade: ”Du var också tillsammans med Jesus från Galileen.”  Men han förnekade det inför alla och sade: ”Jag förstår inte vad du talar om.”  Han gick ut i porten, och där var det en annan kvinna som såg honom, och hon sade till dem runt omkring: ”Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret.”  Han förnekade det på nytt och svor på det: ”Jag känner inte den mannen.”  Strax efteråt kom de som stod där fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet.”  Då svor han och bedyrade: ”Jag känner inte den mannen.” I samma ögonblick gol en tupp.  Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger”, och han gick ut och grät bittert. På morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att försöka få Jesus avrättad.  De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, ståthållaren.

När Judas, som hade förrått honom, såg att Jesus blivit dömd, ångrade han sig. Han lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste  och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad angår det oss? Det är din sak.”  Då kastade han in pengarna i tempelhuset och gav sig av därifrån och gick bort och hängde sig.  Översteprästerna tog pengarna och sade: ”Det går inte att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.”  Och de beslöt att i stället köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.  Därför heter denna åker ännu i dag Blodsåkern.  Så uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: De tog de trettio silvermynten, priset på den prissatte, honom som några israeliter bestämde priset på,  och gav dem i betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Jesus ställdes nu inför ståthållaren. Denne frågade honom: ”Du är alltså judarnas kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger det.”  Och när han anklagades av översteprästerna och de äldste svarade han inte.  Då sade Pilatus till honom: ”Hör du inte vad de beskyller dig för?”  Men han svarade inte på en enda fråga, och ståthållaren blev mycket förvånad.

Vid högtiden brukade ståthållaren frige en fånge efter folkets önskan.  Det fanns just då en känd fånge som hette Jesus Barabbas.  När folket nu var samlat frågade Pilatus: ”Vem vill ni att jag skall frige, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias?”  Han visste att det var av avund mot Jesus som man hade utlämnat honom.  Medan han satt på domartribunen fick han detta bud från sin hustru: ”Du skall inte ha med den där rättfärdige mannen att göra. Jag har haft mardrömmar i natt för hans skull.”  Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad.  Ståthållaren sade nu till dem: ”Vilken av de båda vill ni att jag skall frige?” De svarade: ”Barabbas.”  Pilatus frågade: ”Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?” Alla svarade: ”Han skall korsfästas!”  Han frågade: ”Vad har han gjort för ont?” Men de ropade ännu högre: ”Han skall korsfästas!”

När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.”  Men hela folket ropade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.”  Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset och samlade hela vaktstyrkan omkring honom. De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa  och vred ihop en krans av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: ”Leve judarnas konung.”  De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet.  Och när de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors.  När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen,  gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka.  När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem,  och sedan slog de sig ner där och vaktade honom.  Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung.

Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom.  De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet  och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.”  Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom.  Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.”  På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen.  Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).  Några som stod där hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.”  En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka.  Då sade de andra: ”Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.”  Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.

Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade,  och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes,  och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många.  När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: ”Den mannen måste ha varit Guds son.”

Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom,  och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner.

På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus.  Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas,  och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg  och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån.  Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.

Nästa dag – det var dagen efter förberedelsedagen – gick översteprästerna och fariseerna tillsammans till Pilatus  och sade: ”Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: ’Efter tre dagar skall jag uppstå.’  Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.”  Pilatus svarade: ”Ni får en vaktstyrka. Gå och bevaka graven så gott ni kan.”  De gav sig i väg och skyddade den genom att försegla stenen och sätta ut vakterna.

Betraktelse

Vi går in med Herren till Jerusalem vid glädjerop och jubel.

I de glädjeberusade ropen går de som bär palmerna högt och lovsjunger Davids son...

Men Han, ödmjukhetens Konung, rider på en åsna, på väg till korsfästelsen.

Snart ska de ropa ”korsfäst honom”!

Det här visste ju Jesus hela tiden för ”själv betrodde sig Jesus inte åt dem ty han visste av sig själv vad som fanns i människan”. (Johannes 2:24)

Vi finns också där, bland Jerusalemiterna, där glädje vänds till sorg.

Jesus kom till oss för att vända sorg till glädje.

Det här med att håna Honom och slå Honom, visst är det oförståeligt!

Och sedan sätta en krans av törnen på Hans vackra huvud och håna Honom mer, håna Honom som Kung.

Förlöjligandet, hädelserna, hånet, sedan spottar de på Honom också.

Varför Jesus? Varför behövde Du gå så långt!

Eller kanske skulle jag fråga mig hur kunde människan gå så långt?

Hur kan människor bli så förvildade, och rent hemska?

Historia har visat denna hemskhet otaliga gånger, också i vår tid.

Synden sätter ingen gräns, vi kan komma långt bort från Gud, från kärlek och sanning, från medlidande och förståelse, från förlåtande och mildhet. Ju mer vi går ner på den vägen ju blindare blir vi, ju hårdare blir vi.

Och Judas, en vän, en lärjunge, en av de närmaste, gav Jesus en falsk kyss. Han var en lögnare och en tjuv. Han lät lära sig av djävulen som är lögnens fader.

Jesus kallade honom fördärvets man och ändå predikas det att Judas säkert ändå är frälst...även då Jesus säger om honom att det vore bättre för honom om han inte varit född.

Judas var ledsen över att Maria Magdalena tvättade Jesu fötter med en dyrbar parfym...

Judas hängde sig.

Det står också att satan for in i honom efter det att Judas tagit emot Jesu kropp och blod.

Det står om honom ”Må hans boplats läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan”.

Judas förräderi kom inte plötsligt, det låg tre års oärlighet bakom.

Ändå är han i himlen!, hur billig Jesu frälsning görs!

Petrus förnekade Kristus men grät bittert över det, han vände åter till sin Herre. Paulus var fiende till Kristus men omvändes och kallade sig den sista och minsta bland apostlarna.

Det var inte bara ånger från sina synder Petrus och Paulus visar Jesus. Enbart ånger leder till förtvivlan.

Erkännande av mitt elände måste förenas med hopp och tillit till Guds godhet till mig, då slipper jag ut ur djävulens hårda grepp, och flyr likt en fågel ur sin fälla.

Problemet med att låta allt och vad som helst få en täckmantel under Guds barmhärtighet är att vi inte ser hur det tillintetgör Jesu lidande!

Han lider fruktansvärt och outsägligt över vår synd. Se! Hör!

Jesus skulle göra om det igen om Han kunde, har Han sagt till Julian av Norwich, för att visa oss sin kärlek. Men Han kan inte det för Hans lidande och korsfästelse är en gång för alla, Hans kropp är för evigt förhärligad.

Och om kärleken inte blir hörd, inte besvarad, inte återspeglad i våra liv genom bot och bättring som en följd av att vi tacksamt har tagit emot denna Kärlek, hur kan då Guds barmhärtighet bära frukt i oss?

Guds barmhärtighet känner inga gränser för dem som vill bemöta Kristus i Hans godhet, böja sig under Guds barmhärtighet och vända om.

Javisst, är det sant att Kristus kommer till oss där vi är, men inte för att vi ska stanna där men för att vi ska låta Hans Ande förvandla oss. Det är korsets frukt.

Det är det sanna Palm – Söndags - jublet av "Hosianna, Davids Son"!

Vi kan inte leka Gud och ta på oss, eller fördela till andra, barmhärtighet som om vi vore herre över den. Vi har inte lidit det Jesus vår Herre har lidit och hur mycket vi än skulle ha lidit och försökt att ”betala” för våra och andras synder, är det bara genom Jesu lidande våra uppoffringar kan bli acceptabla.

”Fader, om det är möjligt, låt denna bägare gå förbi mig”..det uttrycker vad Jesus lider i Getsemane. Han sa att Hans själ var sorgsen intill döden.

Vi gör väl i att stanna med Herren i Getsemane, vara nära Honom i Hans ångestfulla pina, pinan av våra synder.

Vara nära Honom i tro, stanna med Honom, förena oss med Honom i tystnad.

Möta Honom i Hans lidande i Getsemane.

Han bad Apostlarna att stanna med Honom, låt oss stanna där denna Stilla Vecka, låt oss betänka den kalken Jesus ska dricka, fyllt till brädden av vår frossande egenkärlek.

Jesus ber Fadern att ta bort kalken om det är möjligt, men det visar sig att det inte är det, den måste drickas av Lammet.

Det är den Gudomliga rättvisan som har sin gång.

Den är ständigt förenad med Guds barmhärtighet.

Det är Guds Barmhärtighet som tar våra synder på sig men det är Guds Rättvisa att syndens konsekvenser dödar Hans Älskade Son.

Vi ser mot Kalvarie berget med hopp och där ser vi också Maria, smärtornas Moder, låt oss hålla oss nära henne, hon inger oss med hopp och tro.

Stilla veckan är en Kyrkans gåva där vi möter Kristus på nära håll. Sorgen ger vika för glädjen och hoppet att få erfara kraften av Kristi uppståndelse. Palm Söndagen är första dagen, första steget in till friheten och till en Frid som bara Kristus kan ge.

Uppståndelsen är så nära, ändå verkar den vara oändligt långt borta.

Hur ska någonting gott kunna komma ut ur denna pina? Så svårt att förstå att uppståndelsen är så inväxt, rotad, beblandat, förenad...med korset!

”...Ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in...”

Marias Lamm